Sist vi storhandlade, köpte jag ett paket av ABBA's steksill, med tanken att jag ska göra världens godaste sillåda som pappa brukar göra ibland(efter recept ur Nils-Emil VadHanNuHeter's kokbok). Sillen ligger fortfarande i sin förpackning i kylen, hittills orörd, så jag har bestämt att jag ska göra den där sillådan på onsdag när sambon är hemma ledig igen.
Om ni bara kunde förstå hur god den är, och hur lätt den är att göra! Potatis, lök, steksill och gräddmjölk, typ. Och så in i ugnen. Pappa brukar dessutom ha i skivat äpple vilket höjer rätten något enormt, så det ska även jag ha. Dock minns jag inte receptet i huvudet, och har det heller inte nerskrivet någonstans, men det borde gå att finna på nätet. Om inte annat får pappsen ett litet samtal i veckan.
Jag är så sugen nu att jag håller på att dö, och jag hoppas sambon också tycker om den fast han inte är någon större fiskentusiast.

Appropå mat, så har sambon och jag beslutat oss för att i slutet av månaden för första gången lämna barnet hemma med barnvakt några timmar. Vi ska unna oss en middag på restaurang minsann, och då talar vi inte om Daisys eller McDonald's för en gångs skull, utan "riktig" restaurang med "riktig" mat. Med dukbeklädda bord, meny i handen, serveringspersonal och VINglas. I stället för flottiga plastbord, meny på en tavla ovanför kassan, självservering och pappmuggar med lock.
Blir nog till och med 2 - eller 3-rätters! Jojo, fint skare va!

Det är lite ångestladdat att lämna barnet hemma för första gången, då vi inte har en aning om hur det kommer gå. Förmodligen går det bara fint, men i egenskap av öm moder som vet hur besvärlig barnet för tillfället är att söva, och hur komplett galen ungen blir när han är övertrött(nu snackar vi inte skrik och gap, utan ren skär galenskap i form av gåstolsrace fram och tillbaka i huset, hyperventilering och skrattattacker åt ingenting, vilket gör att ungen kan bli en ren sport att söva sedan), så finns alltid oron där.
Och tänk om han blir jättetuttig och jätteledsen så de stackars barnvakterna blir helt bedrövade? Då får vi såklart hoppa i bilen och rulla hemåt igen. Men man hoppas ju få slippa det samtalet och bara få lugn, barnfri kvalitetstid på tumanhand, för det var inte igår.

Som min kloke far sade vid ett tillfälle: "- Vi sitter jättegärna barnvakt. Men det är alltid jobbigare att ta hand om andras barn, än det var att ta hand om sina egna. Inte för att det inte är roligt, för det är det. Men man har ju ansvar för någon annans lilla ögonsten och det är ett stort ansvar att ha. Nästan lite jobbigt ibland".
Typ något sådant var det han sade i alla fall. Och det förstår jag till fullo. Att sitta med någon annans eventuellt förtvivlade unge är ett tyngande jobb, hur roligt det än är med barn.
Fast jag är ju egentligen inte rätt person att uttala någonting sådant då jag egentligen inte tycker om ungar :-p