collinus

Funderingar inför natten - blir den bra eller skit? Samma fråga snurrar i huvudet varje kväll.
Barnet har varit vaken sedan 14:30 då han vaknade ur sin eftermiddagsvila, trots ett tappert försök av mamman att söva om honom, vilket hon höll på med i 40 minuter innan hon gav upp. Det fick bli som det blev resten av eftermiddagen/kvällen helt enkelt.

Sista delen av kvällen har han hållit sig vaken på ren vilja skulle jag tro. Eller genom Vår rena vilja kanske. Han har börjat småkinka lite då och då, och det har avletts med blöjbyten, leka kull i gåstolen, pyjamaspåklädning och en vällingskvätt. Och så fort jag har varit i närheten har det gnällts ännu mer då han i stort sett suttit och ropat efter tutte. Det är iaf min spontana gissning, för han blev väldigt lugn och medgörlig så fort han fick en tutte i munnen. Lite För lugn såklart, i stånd att somna på stört.
Så den elaka mamman avbröt och bar in honom i sovrummet, vilket han inte var speciellt förtjust i. Han försökte äta upp mitt ansikte hela vägen dit(alltså letade tutte), och blev asförbannad när han lades ner i sängen. I typ 3 sekunder, för ungen var så trött att han somnade mitt i protesten.

Så visst, kvällens läggning gick ju fort, men jag ser inte det som någon vinst då han helt enkelt var för trött för att orka protestera vidare. Tanken är ju att han skall läggas i sin säng i vaket tillstånd Utan att bli arg. Vara på det klara med att det är läggdags, och somna på egen hand utan hjälp av nappar, sjuttioelva vaggvisor och amning.
Amningen är bara en del av kvällsrutinen, inte ett tänkt sömnmedel. Han får i de flesta fall gröt(ibland välling), blöjbyte och pyjamas, eventuellt soffmys(beroende på hur trött han verkar), amning i soffan och sedan går vi och lägger oss. Så har det sett ut även tidigare innan han började "sömntränas". Och de rutinerna håller vi fasta på för att inte förvirra en massa extra.

Sambon sade något ganska vettigt nu ikväll. Han satt och tänkte tillbaka lite på hur saker och ting varit tidigare med sömn och mat och sådant, och nämnde att han fick en liten "boost" när han tänkte på vilka problem vi hade att få barnet att dricka välling och vatten ur flaska/pipmugg bara för ett par månader sedan. Flaskan har vi inte kört på länge då den gått sämst, men just pipmuggen dricker han riktigt bra ur nu, och han har senast idag halsat i sig 1 dl välling vid två olika tillfällen, och det sade bara slurk.
Den insikten fick sambon att tänka att även detta med läggningarna bör ge med sig så länge vi inte ger oss.
Den insikten räcker inte riktigt för mig ännu, då jag senast idag varit på väg att bryta ihop totalt, så till den milda grad att jag bad sambon om att få åka iväg till "stora" byn och uträtta lite ärenden bara för att få andas lite bebisfri luft. Och i mitt inre önskade jag halvt att jag haft en färdigpackad resväska i bilen så att jag hade kunnat rymma till Arlanda, sätta mig på första bästa plan mot typ Fiji eller något och ta semester från barn och vanlig verklig vardag i 3 månader eller längre. Komma tillbaka när ungen sover, går och äter själv.

Men det hade jag ju som tur var inte. Och även om jag hade haft det, hade mitt samvete aldrig kunnat leva med att lämna sambon i sticket. Dessutom skulle jag sakna honom redan när jag klev ombord på flygplanet. Och han å sin sida hade väl aldrig förlåtit mig om jag bara dragit iväg.
Och så skulle jag ju aldrig göra någonting sådant rent allmänt i alla fall. Jag har ju ett barn som behöver mig. Men när man är sådär trött, uppgiven och ledsen tänker man de mest spejsade tankar. Jag tror man behöver det. Drömma sig bort lite till en annan värld och en annan verklighet för att orka ta itu med den riktiga verkligheten.


Hur skulle jag kunna lämna det här, liksom?