Idag är himlen klarblå över Rånäs, och solen skiner så det står härliga till. Tyvärr envisas det med att blåsa(för saker och ting får ju aldrig vara heelt perfekt), men det struntade lilla familjen i och gick ut på en promenad. Sambon är ju duktig och äter nyttigt samt i mindre portioner, och han vill även klämma in lite motion i det hela för att bättra på de redan positiva resultaten på vågen en liten uns till.
För vi vet ju hur vi ska gå tillväga för att gå ner i vikt, då vi för ett par år sedan gick med i Viktklubb.se(via aftonbladet) och då registrerade ALLT vi åt i ett program på nätet. Vi fick fylla i startvikt och längd och omfångsmått etc etc, och utefter det fick vi uträknat åt oss vilket antal kalorier vi skulle äta varje dag.
Man levde halvt i en liten bubbla när man höll på med det där, men det var ändå simpelt, smidigt och gav synliga resultat. Jag ville vid det tillfället gå ner 10kg, och hann bli av med 8kg innan julen kom :-p
Sambon tror jag gick ner dryga 20kg.

Nu ligger ju jag på min idealvikt, men man vet ju aldrig vad som händer med den den dag barnet inte ammar längre... men oavsett behöver jag börja röra på mig igen, för ska jag överleva En dag på jobbet när barnet börjar på dagis(jag är brevbärare) MÅSTE jag börja motionera och bygga upp lite muskler igen.
Efter att ha byggt upp en grym grundkondition och ben - och stjärtmuskler under 6 år på Posten, så känns det riktigt surt att inte ha något av det kvar. Det kan jag tacka barnafödande för. För under graviditeten fortsatte jag att röra på mig bäst det gick. Jag tog 60-minuterspromenader ungefär 2 ggr i veckan ända tills jag var höggravid. Min sista promenad tror jag att jag genomförde ungefär 4 dagar före förlossningen om jag inte minns fel. Ganska hyfsat med tanke på hur man såg ut:


Vecka 41+0

Förlossningen bjöd ju tyvärr på lite bristningar med tillhörande stygn och smärta som gjorde att jag knappt kunde röra mig på flera veckor, och det går FORT för kroppen att släppa alla muskler man tidigare haft. De försvann i ett nafs och det finns inte en muskel kvar.
Vänsterarmen(tillika "postarmen") bär jag ju i alla fall barnet på, så den får sig ju en viss träning då och då eftersom barnet väger 10kg. Men mina en gång så vältränade skinkor är idag som två slappa små sackosäckar, typ. Och mina benmuskler är i stort behov av ett par månaders konstant trappspring/cykling.
Jag ska försöka sparka igång min gamla Monark snart så jag kan trampa ett par varv fram och tillbaka på banvallen. När benen verkar orka med lite mer blir det väl dags att spänna på en cykelstol och hiva upp barnet därbak för lite extra tyngd. Tyvärr har jag en herrcykel, så frågan är hur många gånger ungen kommer få sig en känga när mamma ska svänga benet över ramen :-P

Hur som helst så blev det en 40-minuterspromenad i rask takt på förmiddagen idag, för sedan skulle sambon iväg och jobba. Barnet somnade i vanlig ordning i vagnen efter ca 20 minuters promenad, och fortsatte sova ute på trappen när vi kom hem.
Vi har ju inte haft honom att sova utomhus om dagarna ännu. Vi har väl varit lite för bekväma(läs: lata) av oss och inte orkat bylta på och av barnet kläder varje dag när vi inte ska ut och göra någonting, men så fort barnet verkar kunna börja sova lite ensam igen(för just nu sover han i stort sett bara intill mig i soffan/sängen, helst m en tutte i munnen) så ska vi försöka börja med förmiddagsluren på altanen. Han kommer ju få sove utomhus när han börjar på dagis, så det är lika bra att börja vänja honom. Ju förr desto bättre.

Nu hoppas jag att de där tänderna kan titta upp med raketfart så att hans matlust förhoppningsvis kommer tillbaka. Och så hoppas jag att tändernas uppkomst kanske kan resultera i lite bättre sömn också, för jag börjar ruttna ganska rejält på att ha det som vi har nu.
När man väcks av ungen Minst 6-7 ggr/natt, och vid varje tillfälle upptäcker att man känner sig ARG, då är det inget kul längre. För man vill ju inte vara arg på en liten bebis som inte kan hjälpa att han sover som han gör. Men det är just så jag känner vissa nätter, framför allt de nätter när han vaknar och gnäller jätteofta, och min rygg ligger och jämrar sig av smärta. Jag är trött och less, sover som en kratta, och det resulterar i att humöret till slut får sig en rejäl känga.
Arg. Näe, det känns inte okej. Men vad gör man? Jo, man biter sig i tungan, räknar till 10, stoppar en tutte i munnen på ungen och försöker somna om, trots värkande rygg, hungrig mage och full blåsa.