Inatt brann det. Inte i huset, eller någon grannes hus eller så, men i mitt psyke.
Efter att ungen för typ 8:e gången börjat sparka, vrida, vända och gnälla, så brann det till ordentligt i huvudet på mig. Det liksom rann över efter att jag knappt fått sova något.
Räkna till 10? Jodå, det gjorde jag. Typ 4 gånger i följd. Utan resultat.
Jag till och med röt till åt det stackars barnet. Kan ni fatta, jag RÖT åt min lilla älskade bebis som låg där och gnällde av någon form av obekvämlighet. För det är ju halvt omöjligt att lista ut vad det är som tynger honom då han inte kan berätta det.
Är det tänderna? Är det gaser? Är det hunger(fast det bör det omöjligt vara då han snuttade bara ngn timme tidigare och ändå knappt äter ngt när han snuttar, utan bara sväljer det som han "råkat" driva ut)? Är han varm? Är han kall? Är det mardrömmar? Har armen/foten/handen somnat? Är det nattskräck? Allergier?
För seriöst, det där med separationsfas börjar kännas lite gammalt, då han hållit på såhär i tamejfan snart 3 månader eller något. Jag har tappat räkningen.

Det är ju uppenbarligen NÅGONTING som är jobbigt, och det enda som hjälper är att stoppa en tutte i munnen på honom för att han ska somna om. Ibland kan nappen funka, men oftast ligger han bara stilla i ett par minuter innan nappen spottas ut och gnället drar igång igen.
Jag är riktigt djävla brutalt trött på detta nu. Jag vill sova själv i min egen säng, utan att behöva trängas med en bebis.
Jag skulle rentav vilja slippa vara mamma en dag + en natt. Inte behöva amma barn mitt i natten, inte behöva kliva upp före 10 och byta blöja, inte behöva göra gröt/välling, inte behöva leka tittut, inte behöva gå och plocka leksaker överallt, inte behöva torka bajsrumpa, inte behöva gå och lägga mig före 22 bara för att ungen måste ligga intill för att somna.
Bara få vara Jag en hel dag, utan några som helst förpliktelser gentemot någon annan.
Kunna laga mat i lugn och ro, se på TV/sitta vid datorn i lugn och ro, ta lång sovmorgon, sitta uppe sent på kvällen, rentav unna mig en fylla! :-p Snablarns så skönt det skulle vara.

Sådant här gnäll vill ju inte folk höra, åtminstone inte de som ej har barn själva. "Djävla gnäll, om det nu är så jobbigt, varför skaffade du unge över huvud taget?".
Ja ni, det undrar jag också då och då. Varför?
Jag tycker dock det är viktigt att dela med sig av sådant här, för det är tamejfan inte en dans på rosor att ha barn alla gånger, och det är nog många som känner igen sig. Och det är viktigt att få veta att det finns fler som har det likadant, eller till och med ännu värre. Och jag är fullt medveten om att vi, jämfört med många andra föräldrar därute, har det riktigt bra. För även om vår unge sover som ett arsel om nätterna så sover han ju i alla fall. Den lyxen är det inte alla som har, många många därute har ungar som är helt vakna större delen av nätterna, och DET hade sänt mig i graven för länge sedan. All cred till er som härdar ut med sådana barn.

Nej, den här natten tillhörde en av de sämre, och jag är så himla trött, men kan trots det inte somna när jag går och lägger mig. Förmodligen är det psykiskt. "Ungen vaknar ändå snart", typ.
Och dagtid är ju ungen sitt vanliga söta, spralliga och glada jag. Kontrasten mellan barnet dagtid, och barnet nattetid, skiljer sig så markant. Kanske liiite lättare till gnäll om dagarna sista tiden, men det tror jag kan kopplas till tänderna.
Om det nu skulle vara allergi som är problemet, vad är det då han inte tål? Hur i hela friden ska man kunna veta det? Allergitest får man ju tjata sig till efter vad jag har hört, och de är ändå sällan tillförlitliga.
Ska vi verkligen behöva vänta ut det hela och bara sitta och hoppas att det "går över"? Kommer mitt psyke hålla för det? För BVC nämner ju bara separationsfas när man nämner dålig sömn. Känns som det sägs på ren rutin.
Men ser det fortfarande ut på det här viset lagom till nästa BVC-besök så tänker jag ta upp det igen.

Hade det inte varit för mitt konstigt nog ändå ganska stora tålamod, så hade jag nog slängt ungen i vagnen, kört ut honom på altanen och stängt dörren. Det var i alla fall tanken som snurrade i huvudet när jag var som mest frustrerad inatt. Det skulle jag ju såklart aldrig göra på riktigt, men det är sådana tankar som florerar när man sitter där mitt i natten med gnällande unge och knappt orkar med sig själv ens. och vore det inte för att sambon ska upp och jobba dagen efter så hade jag nog starkt övervägt att lämna sovrummet, stänga igen dörren och lägga mig någon annastans. Låta hans Gnällande Höghet gnälla bäst han vill och låta det bli sambons problem. Hur nu han skulle kunna lösa det, stackarn. Hans tuttar är inte lika snuttvänliga :-p