collinus

Såg ni kvällens avsnitt av "Sofias änglar" på kanal 5? Då upplever vi nog ungefär samma sinnesstämning just nu.
Pappan i kvällens avsnitt var min klasskamrat i högstadiet. En väldigt snäll, sprallig kille.
Hajade till när jag tittade upp från laptopen mot TV:n och såg att det var han. Fan vad kul, någon man vet vem det är på TV!
Jag visste om att hans lilla tjej var sjuk i leukemi, men jag visste inte att hon nu lämnat sin familj för Nangijala(eller är det Nangimila? Lyckas aldrig lära mig skilja på dem två). Jag blev helt knäckt inför den insikten.
Stackars familj. Jag känner för dem något enormt.

Hur tar man sig igenom en sådan sak? Är det över huvud taget möjligt? Framför allt när man kämpat så hårt och så länge för att försöka göra henne frisk.
Jag har ju själv haft en syster, som tyvärr gick bort i en bilolycka när hon var 6 år. Själv var jag knappt 3 månader gammal då, så jag har inget minne av henne, men min familj har ju fått gå igenom den enorma sorgen och saknaden av att förlora ett barn, en syster, ett barnbarn. Det tär på en.
Själv har jag ju aldrig kunnat känna samma sorg och saknad som min övriga familj eftersom jag aldrig hade nöjet att lära känna henne, men jag har alltid följts av tanken på hur det skulle ha varit att ha en storasyster. Och jag har fått uppleva alla andras sorg över henne, och det är inte heller lätt kan jag säga.

Jag kan inte annat än hålla med Sofia Eriksson. Barn ska inte få bli sjuka. Eller förolyckas heller för den delen. Barn ska få nöjet och upplevelsen att få växa upp.

Alla mina tankar till Walter och hans fina familj. Jag lider verkligen med er.