Så har vi då nu inlett natt nummer 5 i barnets sova_i_egen_säng-invänjning. Idag var det pappa som lade barnet, då det även är pappa som ska sova inne hos barnet och ta större delen av natten. Själv ska jag, som jag tidigare nämn,t sova i gästsängen för att förhoppningsvis ta igen liite av min förlorade sömn, och dessutom kanske sova snäppet bättre då gästsängen(som är Min gamla säng som jag haft sedan jag var typ 12(!)) är mjukare än den jag har i dubbelsängen.
Skulle det visa sig att jag sover bättre, och att ryggen mår bättre i morgon, blir det en tripp till IKEA eller något snarast möjligt och hämta hem en ny säng till mig på avbetalning. Kan man köpa säng på avbetalning på IKEA? Det måste undersökas.

Hur som, barnet lades i sin säng någon minut före 21:00, och somnade ungefär 21:08 efter en kort protest och vaggvisa från pappa. Ska bli spännande att se hur länge han sover inatt innan han vaknar. Om han ligger kvar runt 3 timmar, eller kanske rentav närmar sig 4 timmar? Eller, om vi har otur, kortar ner det till 1 - 2 timmar igen. För det KOMMER komma ett "bakslag" någon gång, det är vi helt inställda på.
Det värsta som skulle kunna hända nu är att barnet blir sjukt, eller får fler tänder eller liknande mitt i invänjningen. För då kommer han behöva tröst och närhet, och då lär vi få starta om på ruta ett igen när det gått över. Men den dagen den sorgen, det är sådant som man får räkna med.
Har han bara vant sig vid att sova ensam vid ett tillfälle, så blir det förhoppningsvis lite lättare att få honom att sova ensam och längre perioder igen, än om vi Inte hade börjat med det här.

Såhär i efterhand tänker man lätt tanken på varför man inte började med det här mycket tidigare, när han inte var mitt i en jobbig separationsfas. Då hade jag kanske kunnat rädda min stackars rygg lite. För nu vet jag inte hur det kommer gå att gå tillbaka till jobbet igen, vilket jag, om allt funkar, planerar att göra redan i juni.
För det är ju det där med att få ekonomin att gå ihop. Jag har inte alltför många föräldradagar kvar att ta ut, då jag varit tvungen att ansöka om ersättning mån-fre varje månad för att vi ska klara alla räkningar här hemma. Och då tar ändå den stackars sambon det största lasset vad gäller räkningar.

Om vi får som Vi vill, så börjar jag jobba 4:e juni då sambon går på semester. Då jobbar jag hela juni månad medan sambon är hemma med barnet. Och då kan jag ju inte söka föräldrapenning, vilket tack och lov löser sig genom att jag får tillbaka mer på skatten, än jag får ut i föräldrapenning varje månad. Skattepengarna blir i så fall alltså min "lön" i juni, då jag får min "riktiga" lön från jobbet retroaktivt i juli.
Och i och med att jag får lön i juli, är förhoppningen att jag ska kunna ta ut semester hela juli då sambon jobbar igen. Får jag inte semester blir jag tvungen att ta ut föräldrapenning igen den månaden, och de dagarna ser jag gärna att jag kan spara i stället.
Och från och med 1:a augusti börjar barnets inskolning på dagis(som vi fortf inte vet om vi fått dagisplats på), och då är sambon pappaledig och tar hand om inskolningen medan jag börjar jobba igen.

Som sagt, upplägget är bra, även om sambon och jag aldrig har någon gemensam semester. Men det får bli så i år för att få ekonomin och semestrar att gå ihop. Förhoppningsvis kan vi få lite gemensam semester nästa sommar i stället. Men allt hänger på mina chefer och arbetskamrater och sommarschemat på jobbet.
Jag sörjer att det är så många av mina goa arbetskamrater som hunnit sluta sedan jag gick på graviditetspenning och mammaledighet, men det finns EN positiv aspekt ur det, och det är att det nu bara finns 2 arbetskamrater kvar med yngre barn. Detta kanske ökar chanserna liite för att vårat sommarupplägg ska gå vägen. Jag håller tummarna. och sätter lite ogrundad(?) tilltro till mina arbetskamraters goda vilja :-p

Ps. Barnet har nu hunnit sova en dryg timme. Nu ska mamman gå och lägga sig. Lycka till pappa, hoppas du får sova nåågra timmar inatt iaf :)