Kom för en dryg halvtimme sedan hem från Norrtälje och en gudomligt god middag på Ett glas.
Vi åt deras skagentoast med kalixrom(vilken tydligen är förbannat dyr rom, för romklicken var i ynkligaste laget) till förrätt båda två. Till varmrätt åt jag grillad oxfilé med pommes och bea, och sambon åt Bacon cheese burger. Och vi blev så mätta att det nästan var äckligt åt det. Sambon kunde knappt röra sig, och när servitrisen kom och frågade om vi ville ha kaffe och/eller efterrätt tittade vi bara på varandra, och svarade att det gååår inte :-p

Det kändes verkligen skitskumt att vara ensamma, bara vi två. Man kom på sig själv med att blicka åt sidan av bordet där barnet i vanliga fall brukar sitta och vrida sig i sin stol. Eller så satt man bara och väntade på att han skulle komma farande i sin gåstol och krocka mot våra fötter.
Det var lite svårt att tänka sig att han faktiskt inte var i närheten, men det var samtidigt väldigt skönt. Att ha möjligheten att bara koncentera sig på att själv äta sin egen mat, utan att behöva försöka sleva mat i barnet. Det var verkligen jättemysigt, och garanterat något vi ska göra så fort vi får möjlighet igen. Eller snarare, vi ska se till att komma iväg en gång i månaden(om tid/möjlighet finns) och göra något bara vi två.
Nu var vi ju inte borta mer än 3 timmar, men det kändes som vi hade varit borta många fler timmar. Tänk att så kort tid på tu man hand, utan barn, kan betyda så mycket att det känns som tiden gått mycket längre.

Hemma hade allt gått jättebra för farmor, farfar och barnet. Linus hade varit på strålande humör och lekt och busat och skrattat som en galning med sina farföräldrar. Han hade varit duktig att äta mat(dock spydde han upp mycket av det under middagen. Den där förbaskade kräkreflexen), och han har sprungit och jagat farmor genom huset och varit helt galen :-D
De hade verkligen haft jättekul alla tre, och det kändes jätteskönt. Jag tvivlade aldrig på att det skulle gå bra, men ibland KAN det ju skita sig totalt med förtvivlad bebis och förfärade barnvakter, men tack och lov var idag inte en sådan gång.

*amningspaus*

Nu har supertrött unge lagts i sin säng. Jag hörde ett missnöjt ljud nyss, men han lär slockna ganska fort med tanke på hur slutkörd han var. Eller... nähä, nu är han förbannad. Jaja, vi får se hur det går helt enkelt.
Själv ska jag svälla lite till i soffan. Den där oxfilén visste var den skulle.