Barnet utför just nu dagens andra och sista tupplur. Den inleddes m lite amning, då han äter dåligt i övrigt och jag vill få i honom så mycket det går så han är mätt när han ska sova, varpå han blev sådär jättedåsig och bara ville sova, varpå jag tog bort bröstet. Som han gång på gång försökte få tillbaka. Jag stoppade i stället en napp i munnen på honom, och bar iväg honom till vagnen(fortfarande vaken, men med väldigt tunga ögonlock).
Efter några knyck med vagnen och "-Nu ska vi sova skönt" stängde han gluggarna och hann sova 30 minuter innan det började sprattlas och fäktas och gny i vagnen.
Den här gången var jag dock envist inställd på att han skulle sova vidare, för sammanlagt 50 minuter sömn utöver dagen är på tok för lite när han egentligen bör sova 3 timmar.

Jag fick sitta på huk bredvid vagnen med en hand på hans mage. Så fort jag tog bort handen öppnade han ögonen igen. Han kräver verkligen kroppskontakt, vilket med största säkerhet beror på det där uttrycket jag kommit att börja avsky - separationsfas. Men det går inte att blunda för det längre, det är ju så uppenbart att det är det som är den största boven i dramat. Frågan är bara hur länge den här fasen tänker fortgå, med tanke på hur länge den hållit på fram till nu?
Så det är ju inte konstigt att han vaknar och protesterar och sover dåligt, när han vaknar upp ensam i en tom säng. Och jag tycker så synd om honom. Och samtidigt måste jag tänka på mig själv och min rygg, och min stackars ryggs framtid. Kommer den orka bära och leka med Linus om jag biter ihop och härdar ut med honom i min säng? Knappast. Och min nattsömn blir ju också lidande, vilket prövar mitt humör till bristningsgränsen. Och jag tycker inte om att vakna upp och känna mig Arg på ungen för att han inte kan sova ordentligt.

Jag är medveten om att sista dagarnas blogginlägg blivit många, och handlat om samma sak. Och att det mest är en himla massa gnäll. Sorry, it sucks to be you. Men det suger än mer att vara jag.