Har brutalont i ryggen, och är stel i nacken. Lär komma en mysig huvudvärk som påföljd senare under dagen, om jag känner min kropp rätt.
Barnet har alltså i vanlig ordning sovit som ett arsel. Dock upplevde vi En positiv sak igår kväll, och det var att barnet hux flux somnade på mage?! Dock sov han bara så en dryg halvtimme innan han vaknade till, lyfte huvudet och såg allmänt förvirrad ut. Han blev genast tung i huvudet av trötthet och sänkte det, men han lade ju ansiktet direkt ner i madrassen varje gång, så till slut lackade han. Jag försökte hjälpa honom lägga huvudet på sidan, men då lackade han ännu mer, så det var bara att vända på ungen. I med napp och så somnade han om en stund, men bökade runt rätt ordentligt tills han till slut låg på tvären på min säng(vilket förvisade mig till sambons säng, då han fortfarande jobbade) med fötterna i mitt öra, typ.

När unge sedan, i vanlig ordning, vaknade efter någon timme och som vanligt förväntade sig att få en tutte i munnen, bestämde jag mig för att försöka låta bli att ge honom det. Försöka bryta det dåliga mönstret.
Det togs inte emot med några hurrarop, om man säger så. Linus blev argare och argare, och jag försökte muta med napp, snuttefiltar, smek på magen etc etc, men inget hjälpte. Till slut låg han och skrek som en stucken gris. I alla fall Försökte skrika som en stucken gris, men det blev mest bara hostande av det, så att det knappt gick att skrika, och han var sååå arg och förtvivlad. Och det pallade såklart inte den ömma modern med, så jag gav i vanlig ordning med mig och stoppade en tutte i munnen på ungen som genast tystnade och somnade om(efter avtagnade snyftningar).

Jag har ju e-lånat hem den där boken nu, och i stort sett läst ut den. Även om mycket känns och låter väldigt jobbigt, så är allt i sin grund så logiskt. Jag vill så gärna prova att genomföra det, men jag känner med mig att jag inte har psyket att lyckas. Hur många gånger jag än skulle läsa kapitlet om säkerheten, som författaren tjatar om att man måste läsa om och om igen för att lyckas genomföra hela "kuren" utan att ge upp, så känner jag i benmärgen att jag inte skulle orka rent psykiskt. För det ÄR ju trots allt en inbyggd, naturlig reaktion som förälder att störta till undsättning när barnet gråter/skriker.
Och samtidigt är det ju så logiskt att det är just det man gör "fel", att det är det som bidragit till att våra nätter här hemma bara blivit värre och värre. Och som hon även nämner i boken, så vet många föräldrar knappt hur banrets skrik låter, för att man alltid kommer till undsättning för att avvärja all tendens till gråt och skrik. Och den gråt och det skrik som barnet bjöd på igår kväll hade jag aldrig hört förr, för barnet har ju aldrig fått en möjlighet att utöva det.

Barnet vaknade precis upp från sin tupplur, som idag Inte genomfördes intill mig i soffan med tutte i munnen. Nej idag valde jag att prova lägga honom i vagnen igen för första gången på väääldigt länge, och det togs inte emot med hurrarop det heller.
Han var glad när jag lade honom där, men när han insåg att han skulle få ligga kvar där en längre stund blev han förbannad, och bjöd till slut på samma hostande, hjärtskärande skrik som föregående natt. Men idag är sambon hemma, och han stålsatte sig och vagnade ungen långt om länge, trots skrik och gap. Jag satt som på nålar i soffan och halvt höll för öronen i ren förskräckelse. Jag var flera gånger på vippen att rusa upp och plocka upp det stackars barnet och krama på det och pussa på det och rädda det från den hemska stora världen. Vilket somliga av er som läser förmodligen i ren förfäran undrar varför jag inte gjorde på direkten?
Det undrar jag också. Samtidigt som jag är glad att jag inte gjorde det, för trots att det var HEMSKT att höra honom så ledsen, så hördes det även att hans röst faktiskt skulle behöva träna på lite skrik och gap. För att öva upp lungkapaciteten ordentligt behöver barn skrika ibland, och den lungkapaciteten fanns verkligen inte där.

Barnet somnade ju ändock till slut, efter lite sång från den fantastiska pappan. Och pappan mådde precis lika dåligt som jag gjorde under tiden gråten fortgick. Man får ont i magen. Men detta behov av att sova halvt PÅ mig håller inte längre. Jag får så förbaskat ont i ryggen att jag knappt vet vad jag heter, och idag har ryggontet som sagt hållit i sig sedan jag klev upp. Det brukar det inte göra. Det brukar räcka med att ligga på spikmattan en stund innan jag kliver upp och sedan är det bra. Men idag har jag ont både i rygg och nacke, hur jag än sitter/ligger/står.
Ungen måste ur sängen(och soffan) Nu, och ner i sin egen säng(och vagn). Och han måste på något sätt börja sova sammanhängande om nätterna så att han faktiskt blir ordentligt utvilad. För som det ser ut nu sover han ca 9-10h/natt, MEN med 348 uppvak natten igenom, så han får ju aldrig sova Ordentligt.
Och det får ju i och med det inte vi heller. Framför allt inte Jag.

Och idag är jag på uselt humör, pga krämpor, sömnbrist samt lördagens händelse som gnager som en rabiessmittad varg i medvetandet 24h/dygnet.
Och nu börjar den där huvudvärken komma också känner jag.

I kväll ska vi prova att lägga barnet i sin spjälsäng. Pappan ska göra sitt bästa för att ta hand om barnet och hans eventuella utbrott, och jag ska försöka hålla mig undan. Jag känner på mig att det kommer sluta med en tutte i munnen på ungen som det alltid gör, men vi ska i alla fall Försöka så långt vi orkar, och se hur det går.
För själva den där kuren måste vi läsa på oss om lite mer, och planera in rätt så det funkar rent praktiskt med sambons lediga dagar etc, innan vi börjar med den.

Men nu ska jag ta en Ipren.