collinus

Kvällen började ju bra igår, med ett barn som somnade utan ett ljud prick klockan 20:00. Han sov i 45 minuter innan det var dags för kvällens första protest. Han somnade om efter ca 20 minuter och sov sedan 1h och 50 minuter innan nästa uppvak. Även denna gång tog det ca 20 minuter innan han somnade om, för att sedan vakna igen 7 minuter senare...*suck* Dock tog det bara 2 minuter innan han somnade om igen, och sedan sov han 2h och 3 minuter(jojo, här är vi exakta på minuten).
Nästa uppvak var det jobbigaste av dem alla, då det tog runt 35 minuter att få honom att somna om, men efter det sov han 2 timmar igen.
Nästa uppvak varade bara i 2 minuter, då det räckte med att stoppa i nappen. Tyvärr sov han bara 47 minuter efter det, och från och med ungefär det tillfället(klockan var då runt 05) handlade alla uppvak om tappad napp.
Den djävla nappen, jag ångrar lite att vi inte tog bort den första natten.

Nu sov han som mest 50 minuter mellan nappistoppningarna(som bara tog någon minut innan han somnade om), och som minst 15 minuter, och så höll det på hela morgonen fram till klockan 07:00 då jag var redo att duka under av utmattning. Då hade barnet trots allt legat i sin säng i hela 11 timmar sedan han nattades igår kväll, så då tog jag över honom i sängen så att han fick äta, och sedan fick han somna om där, för jag orkade inte gå upp mer. Jag mådde i stort sett illa av trötthet.
För även om jag lyckats sova någon timme här och där mellan uppvaken, så var jag allt annat än utvilad. Och jag känner mig fortfarande helt färdig, trots att jag fick somna om och sova ett par timmar efter att sambon kommit in och hämtat barnet när det vaknade för morgonen.

Ikväll ligger nattningen helt i mina händer då sambon slutar sent, men jag vet inte hur/om jag kommer orka ta den här natten med tanke på hur sänkt jag känner mig. Jag vill inte ge upp, men eftersom båda de här nätterna sett i stort sett likadana ut, så finns risken att jag ger upp när tröttheten tar över. Och det står jag för, jag kan mycket väl ge upp. Men snablarns vad jag kommer bli besviken på mig själv

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 Ja alltså hörrni, det blev ett avbrott i skrivandet här för barnets förmiddagslur. Han sov i 20 minuter. Då gav jag upp. Jag tog upp ungen och lade mig med honom i soffan, vilket jag INTE ska göra. Men kroppen och huvudet var alldeles för trötta för att orka försöka söva om ungen i vagnen. Jag orkade liksom inte stå upp.
Så jag gav upp. Jag gav med mig. Han vann.
Dessvärre hjälpte det inte att ligga i soffan för han somnade ju såklart inte ändå *suck*. Så nu får han vara vaken så länge som han orkar, så ska jag försööööka lägga honom i vagnen inför nästa tupplur. Försöka. Men jag lovar inte mig själv någonting.
I och för sig så sov han mer än 11 timmar inatt, även med alla uppvak borträknat, så det är kanske inte så konstigt att han inte ville sova längre än sina 20 minuter. Men oavsett gav jag upp.

Vi får väl se hur dagen lider, och hur trött jag är ikväll. Först då kan jag avgöra om jag orkar försöka upprättahålla de här nattningarna. Om inte, vet jag inte riktigt hur jag ska bära mig åt, för jag klarar ju som sagt inte att ha honom i sängen längre med min rygg.
Att det ska vara så svårt för en unge att sova som folk. Och att det ska vara så svårt att veta hur man bär sig åt för att lära barnet sova som folk utan vilda protester och krav på tutte. Eller napp.
Ni därute som utan att ha ansträngt er för att få era barn att sova, som har barn som sover 8 timmar eller mer i följd om nätterna, i sina egna sängar/vagnar/vaggor - ni kan skatta er oerhört lyckliga. Jag avundas er enormt, näst intill med ilska, avundas jag er. Det är tamejfan orättvist.