Ja ni... vilken natt det varit. Framför allt för den stackars sambon som stod för barnets omhändertagande den här natten, han har minsann fått sin psykiska styrka testad. Och barnet har testat sin lungkapacitet. Och den ömma modern, bakom väggen i gästrummet, har även hon fått sitt psyke testat.
Vi valde ju som sagt att inte följa den där Sova hela natten-kuren. Den är lite för mycket för oss att hantera. Skulle vi ha kört på den hade sambon blivit tvungen att läsa igenom boken först, och nu hanns inte det med, då min rygg igår sade ifrån på skarpen. Det var nu eller aldrig, liksom.
Dock har vi hämtat inspiration från boken, då den har många bra poänger. Vi har utgått från det faktum att varje gång vi plockar upp barnet när han skriker, så "räddar" vi honom för stunden, men "faran" finns kvar när vi lägger ner honom igen.
För de som inte läst boken låter det helt sjukt, kanske rentav lite pårökt, men det ligger faktiskt en poäng i det.
Blir barnet upplockat och tröstat varje gång det piper, så är det klart att ungen fortsätter pipa, ofta, för då får man gos och tröst. Och självklart ska ledsna barn ha tröst. Men nu körde vi stenhårt på att INTE plocka upp varje gång han pep(eller i nattens fall, skrek och grät), vi(sambon) såg i stället till att i möjligaste mån trösta och lugna honom där han låg i sängen. Genom kroppskontakt och sång. Vår valda sång är "Trollmor"(ni vet, o aj aj aj aj buff).

Och han blev förbannad. Det var nog främst det han blev, arg och fly förbannad. Och det hade vi ju räknat med. Det ledsna skriket kom först mot slutet. Men sambon gav sig inte, hur gärna han än hade velat, för tro mig, många gånger ville han. Han satt där på en stol hos barnet, och sjöng och klappade. För det kändes viktigast, att han hela tiden skulle höra och känna och veta att han inte var ensam. Att någon var där och skyddade honom och tog hand om honom, och höll alla "faror" borta.
Många uppvak blev det, men ju längre natten gick, desto fortare avtog gråten, och desto fortare somnade han om, till ljudet av "Trollmor" och pappas trygga hand.

Barnet är ju van att få tutte så fort han pipit sista tiden, så vi var oroliga för hur det skulle gå att låta honom vara helt utan. Därför beslutade vi att han skulle få vara utan åtminstone 6 timmar, sedan kunde han få en nattslurk om han blev hysterisk.
När han vaknat igen efter ca 7,5h från det han somnade första gången, smög jag upp för att vara beredd att erbjuda mat om han krävde. Och ni ska bara veta, gott folk, vilken underbar syn det är att komma in i ett rum och se sin karl spritt språngande naken, böjd över en spjälsäng med en bebis i, samtidigt som han sjunger "Trollmor". Ja djävlar, det var nästan att det pirrade till lite ;-D
Men se där, ungen pep bara lite snabbt, för efter att ha fått napp och godnattsång somnade han om, utan protester!
Jag kröp därmed ner i vår gemensamma säng i stället, beredd att erbjuda mat nästa gång barnet vaknade. Och nästa gång det började stönas och smygpipa i spjälsängen gick jag fram, gav honom nappen, höll honom på magen och sjöng "Trollmor". Och ungen somnade om direkt, igen!
Klockan 08:20 vaknade han igen, denna gång helt för dagen. Då fick han komma över till mig i sängen och äta frukost, vilket mina(framför allt det ena) stenhårt sprängfyllda, handbollsliknande bröst var evigt tacksamma för...

Min rygg då? Jodå, den fick starta natten på spikmattan, jag somnade till och med på den. När jag vaknade mitt i natten av ett av barnets uppvak har jag ingen aning om hur länge jag sovit, men jag tar bort spikmattan och lägger mig på sidan och somnar. Nästa gång barnet väckte mig vände jag över och sov på mage. Och när jag sedan vaknade och gick in i sovrummet för att vara beredd att erbjuda bröst, så insåg jag att jag faktikt inte haft ont i ryggen alls på hela natten. Och det har jag inte nu heller. OJ vad jag behövde den natten i sängen alldeles själv. Och så ska det förbli, är det tänkt.
Jag har fortfarande lite tillstymmelse till huvudvärk kvar, men det hänger nog kvar från den föregående nattens sömnbrist.

Den stora frågan är nu hur det kommer gå kommande natt. Kommer barnet vara lika svårsövt? För den där gråten och skriket känns inte bra någonstans, det kan vilken förälder(eller barnlös) som helst förstå. Jag satt igår kväll och beställde hem en ny bok, "Somna utan gråt". För det vi provade inatt kan lika gärna skita sig, och jag vill inte utsätta mitt barn för massa trauma. För det är ju i stort sett vad det är när han blir så där arg och ledsen.
Det är en sak om det bara är Argt skrik, arg FÅR man bli. Men när det är ledset skrik, då är det inte okej längre. Och då känns det bra att ha något annat att falla tillbaka på, som trots allt kan hjälpa till att göra nätterna bättre, men på ett humanare sätt.
Huvudsaken är att jag får barnet ur min säng och ner i sin egen. Sedan sover jag "gärna" för lite, och kliver upp ofta till vaket barn, bara jag slipper ryggvärken som gör att den lilla sömn jag får ändå inte är tillräckligt djup och skön.

Barnet sov, från han somnade igår kväll, ca 11h och 20 minuter. Då har jag inte dragit av den sammanlagda vakentiden vid alla uppvak. Enligt AW behöver ett barn i Linus ålder sova ca 14,5 timme på ett dygn, så det lämnar ca 3 timmar kvar till dagens dagslurar. Beroende på hur länge han sover under första luren, så ska vi dela upp sovandet på 2 eller 3 lurar. Sover han bara 30 minuter blir det nog 2 lurar till. Likadant om han sover 1 timme, då blir det 3 lurar på 1 timme vardera. Skulle han däremot sova längre än 1 timme, så blir det bara en lur till, och det ska vi sedan försöka fortfölja framöver så att det blir rutin varje dag.

Oj oj vad jag ordbajsat, börjar bli dags att avsluta här tror jag innan ögonen börjar blöda på er. Och jag återkommer ju alltid igen ;)
Nu ska vi vänta på att barnet bajsat klart. Jodå, han står här och stånkar i skrivande stund. Sedan är det dags för dagens första lur, för han ser trött ut. Och trött kommer han nog vara idag efter sin konstiga natt.