Usch vad jag inte tycker om att höra min stackars lilla pojke så himla ledsen.
Sambon, den fantastiska, hjältemodiga och underbara sambon, har efter vad som kändes som en evighetslång stunds kämpande, till slut fått barnet att somna. Dessvärre inte sådär smärtfritt och rosenskimrande som man skulle önska, utan ungen har gråtit och skrikit för full hals. Men sambon gav sig inte. Han satt därinne och sjöng och vyssjade, klappade och smekte(vi kör alltså ingen buffning eller ramsning a la AW, utan kör vårt eget race). Linus var SÅ arg, och till slut SÅ ledsen.
Jag satt här ute i vardagsrummet och hörde eländet samtidigt som jag skulle försöka koncentrera mig på att lägga ut försäljningsannonser(auktioner) på Tradera. Fy fan säger jag bara, jag var på väg att gå ut i sovrummet och plocka upp ungen flera gånger. Men vill jag ha minsta chans att få sova själv i min egen säng utan att ligga i ett halvdant ryggsmärtande slummer om nätterna så Måste vi ta den här kampen. För min rygg pallar inte längre, den gör helt enkelt för ont nu.

Att sitta här och skriva om det för offentligheten inser jag är en tickande bomb. En tickande bomb som riskerar att smälla av i ett hav av bitska, arga, förfärade ord i kommentarsfältet, för det sitter alltid så kallade "supermorsor" därute och tycker en massa saker om precis allting. "Sådär skulle jag aldrig för mitt liiiv få för mig att göra, huuuur kan man göra så mot ett litet oskyldigt barn?"
Ja ni, hur KAN man det? Jag trodde inte heller att jag skulle kunna det. För vill, vill jag inte. Verkligen inte. Men jag måste.
Om jag bara kunde, skulle jag med glädje låna ut mina ryggsmärtor till alla er prettomorsor därute och låta er ligga därhemma i era sängar med en unge i tutten och se Er försöka sova som folk. Och sedan se Er försöka hålla humöret uppe en hel dag och ta hand om ert barn samtidigt som ryggen spyr galla över er.
Ingen önskar mer än jag att jag kunde låta min unge sova med mig så länge som han vill, men det går inte längre :(

Nu vaknade barnet igen. 40 minuter hann han sova. Och han är ledsen. Och jag sliter i stort sett mitt hår i ren vånda här, för jag vill så gärna gå och trösta honom. Sambon sitter där och sjunger. Den fina, underbara sambon, som offrar sin nattsömn idag för att jag ska få ligga själv i min säng(som inatt blir gästsängen). Är det inte kärlek så säg. Jösses vad jag älskar den karln.


Mitt (stackars)hjärta och jag