collinus

Ååååååh vilken underbar dag jag haft! Idag, för första gången på nästan 6 år(eller något sådant, för trött för att orka räkna efter ordentligt just nu), träffade jag äntligen min gamla "bästis" från gymnasiet igen.

Vi var som Bill & Bull, hon och jag(dock inte fullt lika korkade). Eller Knoll & Tott, Yin & Yang, Peas & carrotts... ja, ni greppar vad jag menar. I stort sett oskiljaktiga och kunde ta oss igenom en hel skoldag under ett enda långt konstant fnitter.

Vi höll ihop även efter gymnasiet och hade en förkärlek för att ta långa promenader på Södermalm, slappa i hennes föräldrars sommarstuga och dansa stjärten av oss på Kings Cross. Vi var varandras bollplank, psykologer, smakråd, you name it.

Tyvärr rann vänskapen ut i sanden. Eller, vänskapen försvann aldrig, men umgänget försvann, och det skedde när jag flyttade från Upplands Väsby till Rimbo. Vi träffades visserligen mindre och mindre redan när jag bodde i Väsby, då hon fick barn och våra liv plötsligt blev så olika varandras. Hon var plötsligt småbarnsmor, och själv var jag singel och barnfri och levde som en tonåring med diverse festande och annat sattyg ute i Rimbotrakten om helgerna. Men min flytt blev liksom dödsstöten. Och jag lägger skulden för det på mig själv, då jag som inte hade familj att ta hand om, hade alla möjligheter i världen att sätta mig på en buss och hälsa på henne när jag var ledig. Men det kom alltid saker ivägen. Idag kan jag inte förstå vad det var för "viktiga" saker som gjorde att jag inte kunde åka och hälsa på min bästa vän, men det bara blev så, och det sörjer jag än idag och har många gånger förbannat mig själv för att jag inte tog tag i saken och kämpade för att hålla vår kontakt vid liv.

Men gjort är gjort, och tack vare Facebook har vi trots allt lyckats ha någon form av cyberkontakt med varandra i alla fall.

 

Det var igår det plötsligt hände. Hon kommenterade något på Facebook, och frågade i förbifarten om jag möjligen inte hade vägarna förbi Norrtälje eller hennes föräldrars sommarställe idag? Det fanns liksom ingen tvekan - jag högg på det direkt, och idag möttes vi(jag, hon, hennes sambo och deras 2 söner) upp i Norrtälje och strosade i leksaksbutiker, åt lunch och tog en promenad ner till Societetsparken.

Innan var jag brutalnervös. Vi har ju inte träffats och pratat face-to-face på så himla länge, så jag hade minst en kvarts miljard fjärilar i magen. Men så fort vi träffats, kramats och jag hunnit smälta hela situationen av att äntligen få återse min "Sweetie" igen, så kunde jag för mitt liv inte förstå varför jag varit så nervös. Att umgås var ju den mest naturliga saken i världen!

Nu blev det ju visserligen mest bebis/barnprat av just idag då det är det livet vi båda befinner oss i nu, men vi bestämde att jag ska ta mig in till stan vid tillfälle så vi kan gå ut och ta ett glas vin eller något bara vi två Utan barn. Och jag ser sååååå mycket fram emot det, och jag såååå glad att den här dagen blev av. Den kommer nog bli mitt bästa minne från sommaren 2012 :)

 

I morgon sker det andra roliga saker. Då ska jag märka min kropp för resten av livet(igen). Och ja, bild kommer givetvis upp efteråt, när tid finns.