collinus

Jag är verkligen usel på det där med pauser, va?

Min paus hade ju som sagt ingen utsatt tidsgräns, utan hängde lite mer på omständigheter. Det var lite mycket i mitt huvud, och jag tänker vara såpass personlig att jag tänker berätta att det varit lite trubbel i paradiset, så att säga. Mer privat än så tänker jag inte vara, för det är som sagt en privat angelägenhet. Dock har trubblet nu tagits hand om och allt ska förhoppningsvis bli precis lika bra som det tidigare varit, efter lite jobb från båda parter.

Alla förhållanden har sig väl en och annan svacka då och då, och jag tror det är svackorna som gör förhållandena Ännu starkare.

Jag vill för övrigt inte ha några frågor om det här. Från någon. Det innefattar alltså även vänner och familj, och jag hoppas att ni respekterar det. Jag berättar och pratar trots allt inte om Allt med Alla, jag har trots allt även en privat del av mig själv och min egen lilla familj, och den är helig och angår bara oss själva.

 

I skrivande stund kan jag i alla fall berätta att jag känner mig sådär härligt nykär som man gjorde i början när allt var nytt och spännande. Magen full av fjärilar och allt det där.

Jag minns tillbaka på den första kyssen, den som skedde på den dåvarande kompisens madrass på golvet. Madrassen som den natten var full av folk som låg huller om buller och snarkade, full påklädda, efter en blöt kväll på krogen. Själv fick jag inte plats med annat än mitt huvud på den där madrassen för att det var så trångt. Resten av kroppen låg på det av ölspill klibbiga plastgolvet. Mysigt va? Tänk vilka bravader man var ute på som "ung".

 

Jag tänker tillbaka på den där färjeresan, när det kom fram en snubbe och började prata med mig nere i taxfreen, och hur min sambo kom fram och diskret och vänligt men ändå bestämt visade att jag var en upptagen flicka. Enda gången han visat någon form av svartsjuka. Jag tyckte om det.

 

Jag tänker tillbaka på den där valborgsmässoaftonsnatten(långa ord är min grej) då min sambo och jag kom fram till att vi var ett Vi. När vi offentliggjorde det för oss själva och omvärlden, och låg och höll om varandra och pratade hela natten tills vi till slut somnade. Djävlar vad lycklig jag var. ÄNTLIGEN hade karln kommit till insikt!

 

Jag tänker tillbaka på den dagen då vi skrev på hyreskontraktet till vår första gemensamma bostad. Hur vi fick nycklarna till lägenheten, störtade upp till den och genast började planera hur vi skulle möblera. Hur mysigt det var att somna första natten i vår gemensamma säng, i vår gemensamma bostad, där VI skulle bo. Vi och katten.

Och jag tänker tillbaka på dagen hemma i den där lägenheten då vi förlovade oss med varandra. Satan i gatan vad lycklig jag var.

 

Jag tänker tillbaka på dagen då vi skrev på köpekontraktet till vårt kära lilla hus. Hur det pirrade i magen, hur uppspelta vi var och hur underbart livet var.

Vi hade hittat ett hus vi ville ha, vi hade blivit beviljade ett huslån, och att vi lyckades genomföra det just Då, kändes som en lottovinst då vi vid kontraktskrivandets stund inte hade en aaaaaning om att det faktiskt fanns en liten Linus i min mage. Det fick vi reda på först dagen innan vi körde flyttlasset från lägenheten till huset. 

Såhär i efterhand känner jag att husköpet liksom var som gjort för oss. Lite smått förutbestämt, sådär. Fånigt, jag vet :-p

 

Som sagt, jag känner mig sådär härligt nykär, och det gör sambon också. Vi beter oss som två kärlekskranka pilska tonåringar just nu.

Jag har goda förhoppingar om ett gemensamt liv fram till barnbarnen, pensionen, Birgittagården(äldreboende i Rimbo) och till slut graven. Det känns fördjävla fint allting, helt enkelt.