collinus

Igår kväll var mamman så trött, så trött. Förmodligen ett resultat av det faktum att hon klivit upp kl 5 på morgnarna, och lagt sig alldeles för sent på kvällen, kroppen kom väl liksom "ikapp" igår och sade ifrån. Så den trötta mamman försökte komma i säng lite tidigare än föregående kvällar, vilket tyvärr inte blev så tidigt som tänkt, men ändock något tidigare än kvällarna innan.

Menne... det där med att sova blev det inte speciellt mycket av, då barnet igår kväll, efter att ha somnat, plötsligt får något tuppjuck och börjar gråta häftigt och okontrollerat. Ungen var otröstlig och var inte mottaglig för någon form av tröst alls. Nappen åkte ur varje gång jag försökte stoppa in den, han sprattlade och spjärnade emot med hela kroppen när jag försökte vagga honom, och - hör och häpna - inte ens tutten dög. DÅ är det katastrof.

Jag gick runt och bar på honom samtidigt som jag sjöng, och plötsligt var det som att hans lilla "anfall" bara lade av. Ungen blev tyst, man fick stoppa i nappen, och han somnade på tre röda. Och sådär höll det på i stort sett varje timme natten igenom(klockan är i skrivande stund 05:06 och barnet ligger inne i vår säng hos sin pappa efter att ha haft ytterligare ett "anfall" för ca 15 min sedan).

 

Det här ger mig lite flashbacks från när barnet var runt 5 månader och vaknade flera ggr/timmen hela nätterna igenom och sov i våran säng hela nätterna. Men då gick han att trösta med en tutte i munnen, den dög inte alls nu.

Jag låg och googlade mitt i natten, och det som än så länge känns närmast tillhands att koppla det här nya "beteendet" med, är så kallad "nattskräck". För det var liksom inte Min bebis som låg därinne och ylade, han kändes på något sätt inte vaken och medveten om någonting. Men jag behöver googla vidare lite, nu blev det bara en desperat snabbgoogling mitt i natten, jag ville helst ägna de få timmar jag hade till att sova.

 

Sitter givetvis och funderar på om detta kan vara någon slags "dagisreaktion". Eller om han håller på att bli sjuk, att dagisbacillerna redan börjat florera?

Efter 2:a eller 3:e "anfallet" inatt tröck vi i honom en dos Alvedon i ren desperation, för vem vet, han kanske hade ont någonstans? Ont i magen eller huvudet eller något. Han kan ju inte sätta några ord på vad som är fel så det enda man kan göra som förälder i det läget är att gissa och prova sig fram.

Alvedonet gjorde ju i alla fall ingen skillnad, så den teorin släppte jag. Men man undrar ju fortfarande vad i hela friden det är som tagit åt ungen? Och kommer följande natt bli likadan? Då kommer den stackars mamman självdö av ren utmattning. Det tar på krafterna att jobba en hel dag och sedan kliva upp varje timme en hel natt på det för att trösta barn. Mammor är ett påfrestat, hårdhudat och underskattat folk må jag säga!

 

Någon som känner igen sig kanske? Har din/dina ungar gjort likadant någon gång? Kluddra i så fall gärna ner några kommentarer.