collinus

Idag är det en grinig liten mamma som kliver upp och åker till jobbet. Detta beror på att jag från ca 23:30 - 02:00 legat vaken pga besvärlig bebis som väääägrat napp och kräääävt att i stort sett sova med mina stackars tuttar i munnen. Inte nog med att de fullkomligt tappat sin forna form och "yppighet", de börjar tamejfan bli utnötta också.

Det roliga är att vissa stunder har barnet vägrat även tutten och bara legat och gnällt och varit allmänt kinkig. Dessutom har han varit i stort sett på väg att kliva upp för dagen där runt 02 någon gång, och jag har fått hålla fast honom i sängen med tvång.

I vanliga fall brukar jag vakna straxt innan väckarklockan ringer, men idag blev jag abrupt väckt av den, och vaknade dessutom upp med en stel höft och en ömmande axel efter att ha legat på sidan i någon konstig vinkel för att barnet skall ha kunnat ha möjlighet att ha kvar den där förbannade tutten i munnen medan han sovit.

 

"-Jag unnar honom det nu"... jomenvisst serru, begränsad sömn och diverse ömma/stela kroppsdelar senare känner den ömma modern inte riktigt likadant. För nu kommer han över till oss före 00:00 i stort sett varje natt, så det känns som det lika gärna hade kunnat vara ett halvår sedan när han var som värst.

Så... vad göra nu? Låta honom hållas med inställningen att det är allt nytt med dagis och mammas bortfälle från hemmet som behöver bearbetas, eller ta den tuffa vägen och i stort sett tvinga in ungen i sin egen säng igen(som definitivt kommer innebära brist på sömn för den ömma modern)?