collinus

Igår började det släppa på riktigt. Det där med att gå. Och jag talar givetvis om barnet, förstås.

Hans farmor och farfar var här på besök när jag kom hem från jobbet igår eftermiddag, och sambon som skulle börja förbereda middagen frågade farmor och farfar om de ville stanna på middag, och det var de inte sena att tacka ja till. Ju mer tid kvar hos barnet desto bättre, om man frågar barnets farmor :-p

 

Medan sambon sprang mellan grillen ute och ugnen i köket, så stod jag, farmor och farfar ute på gräsmattan med Linus. Linus ville gå mellan oss, och han gick LÅNGA sträckor mellan mig och farfar, alldeles själv. Plötsligt tågade han iväg från mig åt ett helt annat håll än dit där farfar var. Han hade fått sikte på vårt lilla körsbärsträd, och dit skulle han gå. Själv.

Han hade väl lite bråttom kanske, och så envisas han med att asgarva samtidigt som han går då han blir så himla till sig av allting, och då går det ännu fortare och så blir han vingligare och vingligare :-p Väl framme vid trädet fick han inte riktigt stopp på sig själv, så han greppade tag i trädstammen, snurrade ett halvt varv och hamnade på rumpan. Och så drog han på sig ett snyggt rivsår på armen. Men gå själv, det skulle han!

Även senare på kvällen, efter att farmor och farfar hade åkt hem, så stegade han plötsligt iväg från mig och ut i köket, alldeles själv. Därinne gick han längs med köksskåpen och tog sedan sats över till en av köksstolarna.

 

Det märks att han tycker det är roligt att ta sig fram själv, och stoltheten riktigt lyser i ögonen på honom ibland. Så nu börjar det väl bli dags att flytta undan de finaste blomkrukorna och andra kära ömtåliga attiraljer(tur att vi inte har så mycket sådant) innan det far i golvet ;-)