Efter en katastrofnatt(Linus vaknade och skrek som en spädgris före 22:30, och spenderade resten av natten hos mig i min säng) undrade jag såklart vad som inte var bra. Är det tanden som är på väg ut som bråkar?
Så jag passade på att försöka få mig en liten glimt i munnen på honom när vi rullade runt och mös i min säng mitt på dagen idag. Och vad ser jag, om inte att även tanden intill är på väg ut!
4 tänder alltså.
Jag borde ju egentligen ha misstänkt det, eftersom de 2 tänderna i underkäken kom i princip samtidigt. Jag tänker med andra ord koppla nattens illvrål till tänderna, då jag inte har så många andra orsaker att välja på bortsett från separationsfaser och sånt jox förstås. Och Linus kan ju inte berätta vad han ylar om heller, så gissa är det enda man kan göra.
Jag hoppas det lugnar ner sig innan torsdag kväll i alla fall, då det är tänkt att barnet ska få sova i eget rum för första gången...
... Linus 3:e tand!
Jodå, nu har den börjat bryta igenom, så förhoppningsvis kanske det kinkiga humöret avtar liiiiitegrann inom kort. Haha, det lär ju jag kunna fetglömma med tanke på hur mammig han är. Men man kan alltid hoppas. Men ändock har jag inga förhoppningar.
Hmm, blev rörigt det där, men ni förstår nog vad jag menar.
Jag skulle gärna ta en bild på den faktiska tanden, men det är i princip störtomöjligt då man får noll samarbete från barnet, så vi får se om den går att skymta senare när den vuxit ut lite och han skrattar(eller skriker). Scrollar ni ner till inlägget "Bildorgie från idag", så ser man faktiskt hans två tänder i underkäken på bilden där han är arg.
Barnet är ju väldigt anti mat igen, förmodligen på grund av den tand vi tyckt oss skymta under tandköttet i överkäken. Just därför har jag valt att inte försöka erbjuda någon mat, utan i stället testa med välling eller fruktpuré när han verkar hungrig(och tutte, såklart, för den går alltid hem). Det brukar inte gå något vidare med de alternativen heller, men man vill ju gärna prova i alla fall så att han får i sig Någonting.
När inte heller det passar herrn, brukar jag ge honom majskrokar som han kan pilla med, så att han ändå får sitta med mig när Jag äter, bara för att bibehålla lite rutin. Även om han inte vill äta, så kan han trots allt sitta med vid matbordet.
Majskrokarna(eller något annat han kan pilla med/hålla i/smaka på) brukar alltid gå hem, då ätandet sker på Hans villkor. Vill han inte äta/tugga på dem(vilket han alltid vill) behöver han inte det, då kan han pilla med sina krokar(eller vad det nu är) i stället.
Igår hände något när han satt där med sin majskrok. Han satt och räckte ut handen med majskrok i åt mitt håll när jag satt och åt, och då böjde jag mig snabbt fram och bet av en bit och sade "-Åh fick mamma smaka, vad snäll du är! Tack, Linus!".
Reaktionen var stora ögon och ett uttryck av typ blandad chock, förvirring och ren skär förvåning. Vad fan hände, liksom?
Han fortsatte titta misstänksamt på mig medan han stoppade kroken i sin egen mun, men efter en stund räckte han fram kroken mot mig med förväntansfull blick. Då sade jag "-Får mamma smaka igen?", och bet av en bit till. Sedan sade jag "-Tack, Linus, vad snäll du är som låter mamma smaka".
Han förde återigen kroken till sin egen mun och sög lite på den, men bara under någon sekund, för sedan sträckte han fram kroken till mig Igen.
Sådär höll vi på tills det inte fanns någon krok kvar i handen på honom, och han tyckte det var jättespännande.
Tidigare idag, när vi åt lunch tillsammans med sambon innan han åkte till jobbet, så provade vi igen, men började med att fråga om Pappa fick smaka på Linus majskrok. Linus bara tittade på honom, och höll hårt i sin krok. När jag frågade om Mamma fick smaka, räckte han fram kroken till mig. Han kopplade väl det där med att dela med sig med mig, eftersom jag var den som hade turen att få uppleva det först. Så att Pappa skulle smaka var väl bara konstigt i Linus värld.
Vi får prova igen i morgon och se vad som händer då.
Oavsett är det så roligt när han gör någoting nytt som han inte gjort förut. Bortsett från de där falsettylen han upptäckt att han kan slänga ur sig vid läggning när han inte alls vill läggas i sin säng. De upptäckte han igår kväll, och utnyttjade dem även ikväll. Vilket faktiskt är lite roligt att lyssna på, för man hör hur han, samtidigt som han är arg, ligger och riktigt Tränar på dem. Nästan så att han halvt glömmer bort att han egentligen var arg från början, för att det är spännande att klämma ur sig de där nya ljuden. Men självklart kommer han på sig själv efter en stund och protesterar vidare.
Dock är det inte så illa som det kanske låter, han protesterar bara en liten stund, ofta räcker det att man går in och säger godnatt en gång till, så lägger han sig snabbt som attan i sin klassiska sovställning. Precis som att han Vet att han ska sova, och har gjort något busigt. Så fort man går därifrån igen börjar han ju protestera igen, men det är så uppenbart att han bara testar att se om vi kommer in igen. Märker han att vi inte gör det, slutar han yla och lägger sig tillrätta och somnar(jag brukar stå gömd utom hans synfält och smygtitta på honom).
Natten som var, gick tyvärr inte smärtfritt. Han somnade 20:10, och hann vakna hela 4 ggr innan 00-tiden då sambon gick och lade sig. Han vaknade ett par gånger även efter det, och när klockan var strax efter 03 och han vaknade igen, var jag alldeles för trött för att orka vara ihärdig, så han fick komma över och snutta och somna om hos oss redan då.
Även ikväll somnade han 20:10, och vaknade igen efter bara 30-40 minuter. Han somnade igen nu, klockan 21:00. Och Fan vet hur många gånger till han kommer vakna inatt.
Han blir ju 9 månader gammal i nästa vecka, så jag funderar på om det kan vara ytterligare en separationsfas på G, att det är den som börjat spöka. Det brukar ju tydligen vara vanligt runt hans ålder. Eller så är det "bara" den där tanden, det är ju halvt omöjligt att veta exakt vad det är som orsakar alla konstiga utbrott och gnällighetsperioder som de går igenom eftersom de inte kan berätta det själva.
Jag hoppas natten inte blir Värre än föregående natt i alla fall, så att både jag och sambon(som ska jobba även i morgon) får sova liitegrann i alla fall.
Vi har förresten bestämt att barnet ska få flytta in i eget rum på torsdag. Då har sambon sin tidiga vecka och jobbar mån - tors, så då har vi några för oss båda lediga dagar att testa och se hur det går. Går det käpprätt åt helvete är det ju bara att flytta in honom till oss igen. Är lite spänd faktiskt!
Linus & Pappa Stefan i förmiddags
Barnet har ju som känt inte lärt sig krypa än(om han alls gör det, en del reser sig upp och går i stället), vilket till stor del nog beror på att han aldrig gillat att ligga på mage. Det blir svårt att träna när han bara blir arg, liksom. Numer klarar han längre stunder på mage innan han ledsnar, vilket vände från och med den dagen han lärde sig rulla över från rygg till mage, då blev det väl lite roligare eftersom han plötsligt kunde ändra ställning själv.
Rulla tillbaka från mage till rygg har han dock inte kunnat. Förrän nu.
Det har börjat så smått i vår säng innan vi klivit upp om morgnarna. Där har han ju fått lite hjälp av det faktum att det blir lite lutning på madrassen när vi ligger bredvid med våra tunga(?) kroppar. Och nu senaste 1-2 dagarna har han plötsligt börjat rulla över till rygg. Det tar lite längre tid för honom än rullningen från rygg till mage tar, men han har ju precis börjat. Och han behöver väl fila lite på tekniken också, då det lätt blir en duns med huvudet i golvet när han tippar runt. Dock inte så hårt att han blir ledsen av det, men Jag tycker ju att det låter lite läskigt när det dunsar i golvet :-p
Nu kan man alltså inte smita iväg några längre stunder från det rum han befinner sig i, för då hittar man väl honom under vardagsrumsbordet eller något.
Han startade på mitten av bilmattan. Vad hände?
Det var rätt kul att se de andra ungarna på Kyrkis, som jag bara sett vid ett par tillfällen på föräldraträffar innan. Vilka framsteg de hade gjort! Från små rödrosiga bylten, till racingkrypande fartdårar. Framför allt en unge, en liten tjej, hade en sabla fart på armar och ben, och hon ser så himla liten ut jämfört med Linus, och ändå tror jag att de är ungefär lika gamla.
Roligast tycker jag dock ändå är, att en del ungar inte alls tycks höra ihop med sina föräldrar rent kroppshyddemässigt. Jag till exempel, är ju rätt liten och smal, men jag har en dunderklump till bebis. Den lilla nätta flickan däremot, har en mamma som är lite större. Hur kommer det sig att det blir så? Är det pappornas gener som spelar in där kanske? Nu vet jag ju inte hur den lilla flickans pappa ser ut, men ändå.
För att återgå till Linus icke-existerande krypande, så måste jag ändå säga att jag tror att han kommer börja krypa till slut, på ett eller annat sätt. Han försöker ju trots allt göra någonting med knäna när han ligger där på golvet och sprattlar, han får bara inte ihop det med armarna. Och så är han ju modell tyngre, så han är nog inte tillräckligt stark i armarna ännu, vilket spelar in en hel del när det skall till att krypas.
Jag försöker ha honom sittande på golvet lite då och då, för att se om han kanske kan bli en av de ungar som plötsligt kommer iväg och kryper från sittande ställning, för att knäna hamnar "rätt" när de böjer sig framåt och är på väg att tippa. Tyvärr ledsnar han på att sitta på rumpan för länge eftersom han är bortskämd med att kunna ta sig huset runt i sin gåstol som han vill. Men det ser jag ändå inte som något negativt, för även om han inte "går" som han ska i sin stol(han sitter på rumpan och springer fram på tårna), så använder han ändå rätt benföring. Dessutom står han rakt upp som han ska så fort han hör musik och börjar "dansa"(vilket är så sött att man dör lite).
Den som lever får se, helt enkelt. Men det är i alla fall himla kul att se att han faktiskt kan rulla tillbaka till rygg nu också, även om han behöver fila på tekniken lite.
Tokfrans
Såhär ser han ut när han "pratar"
... med tillhörande leksaker.
Han har inte varit så intresserad av att ta sig över trösklarna tidigare. Han har kunnat, men förut fick han ta i så dant för att ta sig över, så han lät hellre bli. Men sista veckan har vi plötsligt hittat honom inne i vårat sovrum lite nu som då, där han hittat på all världens sattyg.
Idag upptäckte han sitt eget, blivande rum. Och där fanns en hylla med massa leksaker som aldrig befinner sig i vardagsrummet med de övriga leksakerna. Sjukt spännande ju.
Det är helt otroligt hur mycket och hur fort små barn faktiskt växer i perioder. Vi har ju haft "problemet" med Linus att alla bodysar som är bra i "kroppen"(från axlar till skrev), har alldeles för långa ärmar. Vilket i och för sig inte är något större problem i sig, det är ju bara att vika upp ärmarna. Men det jag förundras över, är att bodysar som man för endast 2 veckor sedan behövde kavla upp ärmarna på, plötsligt är lagom långa i ärmarna, och nu näst intill för korta i "kroppen". Han har med andra ord skjutit iväg som en svamp.
Det är ju inget man ser bara genom att titta på honom eftersom jag är med honom hela dagarna, 7 dagar i veckan, så det är tur att klädernas passform avslöjar hur stor han faktiskt håller på att bli.
Jag kan i och för sig se det på hur mycket plats han tar upp i vagnen också. Snart sticker väl fötterna ut utanför kanten.
Vi har nästa tid på BVC den 4:e, så det ska bli väldigt intressant att se hur lång han är nu, samt var vikten ligger någonstans. Nu går han ju inte upp lika mycket som tidigare, vilket jag tror har mycket att göra med att han springer runt i sin gåstol så mycket. Han får upp en djävla fart däri och motionerar nog bort ganska mycket av det han lägger på sig.
Nu hoppas jag bara att han ska börja få kläm på det där med att krypa någon gång så han hinner träna på det ett tag. Han är ju 8 månader nu, och han kommer börja på dagis strax efter sin 1-årsdag, och då vore det väldigt skönt(främst för dagispersonalen) om han faktiskt lärt sig gå tills dess.
Det är så synd att han alltid varit så anti att ligga på mage, det har ju liksom hållit hans utveckling tillbaka lite. Han lärde sig vända från rygg till mage först vid 6 månaders ålder, och han har fortfarande inte lärt sig vända tillbaka till rygg. Han har varit nära ett par gånger, men båda de gångerna har ägt rum när han legat på mage i vår säng, och jag tror inte att hans medvetna tanke har varit just att vända tillbaka, det har bara blivit så när han har bökat omkring.
Och jag hamnar ju ständigt i de där tankebanorna som man som mamma inte SKA hamna i, nämligen när man börjar jämföra sin egen unge med andras. Alla ungar är ju så himla olika, och vissa ungar kryper till exempel inte alls, utan börjar resa sig och gå direkt i stället. Medan andra i stället för att krypa, sitter och hoppar fram på rumpan, typ. och så vidare.
Men jag tror det är en ren omöjlighet att INTE jämföra.
Jahapp, där vaknade barnet ur sin, vad jag hade tänkt skulle bli långa, eftermiddagslur. Han sov en halvtimme.
En halvtimme på förmiddagen och en halvtimme på eftermiddagen. Det + 10,5 timmars nattsömn blir 11,5 timme. Han bör sova 14 timmar på ett dygn.
Ååååå vilken rolig kväll det här lär bli. Seriöst, jag är i skrivande stund på väg att få ett regelrätt psykbryt. HUR I HELVETE BÄR MAN SIG ÅÅÅÅÅÅT?!?
Nej för tusan, några tatueringar har vi inte råd med här(även om jag i huvudet sitter och skissar på en gällande barnets födelse). Däremot är det ju tänder på gång i barnets söta lilla dregelgrotta.
Jag tycker dock att det är knepigt det där med tänder, för exakt när räknar man egentligen att barnet får sina tänder? När man skymtar riskornet under tandköttet, när tanden brytit igenom, eller när den är helt uppe?
Skit samma, de där böckerna vi fått(Min första bok) där det är tänkt att man ska fylla i barnets alla händelser, har vi inte petat på på flera månader. Det är liksom inte riktigt vår grej.
Vi fyllde i födelsedatum och sådant där i början, men sedan rann det ut i sanden. Och eftersom vi inte döpt barnet så blir det ju massa papper med tomrum mitt i alltihop. Och orka hålla reda på vem man fick vad av i första födelsedagspresent? Personligen skiter jag fullständigt i om jag fick ett par gröna byxor av faster när jag föddes(jag har för övrigt ingen faster och har aldrig haft någon faster, så det var ett utmärkt exempel att använda för att inte riskera att trampa på någons tår).
Hur som helst, så har nu båda tänderna brytit igenom, men har lång bit kvar innan de är helt uppe. Och jag har ingen aning om hur lång tid det tar för små bebiständer att komma upp. Några dagar? Några veckor? Allt jag vet är att han kommer se förbaskat söt ut när de faktiskt syns även utan att man måste dra ner läppen på honom.
... nog känns det allt lite vasst längst fram i underkäken på barnet. Det tradiga är att det inte syns. Eller, om man tittar noga kanske det syns, men titta noga får man ju inte för barnet som inte fattar varför vi håller på och drar ner läppen på honom titt som tätt. Nej han lägger tungan i vägen, och blir irriterad när man försöker titta. Låt bli min käft, liksom.
Vi får väl se om det är något synligt som tittar ut snart, för stoppar man fingret i munnen på honom och drar på underkäken så känner man något vasst som inte känts förut.
Detta kan nog vara förklaringen till att jag känt mig lite öm om i alla fall Ena bröstvårtan på sistone. Inga sår eller något som syns, men det känns liksom...skumt. Lite "oskönt", om man så säger.
Spännande det här! Och samtidigt lite oroväckande, hur brutal kommer han vara när tandsingen väl kommer ut? Tack och lov att det tycks komma i underkäken först iaf, eftersom han har tungan över tandraden när han snuttar. Vill inte tänka på hur det känns när övriga tänder kommer...
Undrar om man kan skala fram tanden på den här? Värt å prova.
Idag skedde det äntligen - barnet vände sig från rygg till mage alldeles själv!
Själv satt jag med nosen begravd i laptopen när det hände, så jag missade det... Fick en chock när jag tittade upp för att kolla till barnet som låg på sin filt på golvet, och upptäckte att han plötsligt låg på mage. För Jag hade minsann lagt honom där på rygg. Shit! Bara sådär, liksom.
Det har visserligen varit på gång ett tag. Eller ja, han har börjat slänga sig över på sidan(främst för att få tag i sina leksaker som mamma så strategiskt placerat vid sidan om honom, preciiiis utom räckhåll). Innan var han inget bra på det heller. Men på senare tid har han upptäckt att om han drar upp benen mot magen så är det lättare att tippa sig över på sida. Och många ggr när han ska försöka nå sina leksaker som ligger lite för långt bort, så har han nästan legat halvt på mage, så det har ju bara handlat om dagar tills det skulle hända egentligen.
Idag var den dagen. 3:e ferbruari 2012 kl 09:33. Jodå, jag tittade till och med på klockan.
Kan tyvärr inte bjuda på några bilder på miraklet, då jag filmade det, och jag kan inte lägga upp filmer tyvärr. Men jag ska försöka komma ihåg att fota nästa gång. För även om de flesta av er redan varit med om att era ungar lärt sig att vända på sig, så det en stor grej för Mig. För som mamma så är man ju alltid dum nog att jämföra sitt eget barn med andras barn(vilket man inte ska göra då alla bebisar är så olika, men det är f-n omöjligt att låta bli), och Linus har inte varit lika snabb som mina vänners/bekantas jämnåriga bebisar.
Det är så mångas ungar som vänt på sig redan vid 3-4 månaders ålder, och Linus är ju nu dryga halvåret, så nu är mamman minsann stolt och lycklig ;-p
Nästa förhoppning på utveckling är att han även ska lära sig att vända tillbaka till rygg igen, då han väldigt fort ledsnar på att ligga på mage. Han blir förbannad när han inte kan ta sig någonstans :-p
Men kanske tycker han det blir roligare nu när han lärt sig att vända över på mage alldeles själv. En kan ju alltid hoppas, så kanske krypandet börjar ta fart till slut också, för just nu kan han inte ta sig framåt alls. Han kan ta sig runt 360 grader, liggande på samma punkt, men han kommer inte ifrån den punkten. Han ligger där och stönar och sprattlar tills han till slut blir förbannad och börjar gnälla :-p
Men just idag tänker jag inte öva en massa med honom, för han har varit lite krasslig senaste dagarna. Lite småsnorig och hostig och lite smygfebrig. Stackars liten. Men ungar är ju som ungar är, så han tycks inte påverkas nämnvärt av sin förkylning utan far fram som ett trimmat vildsvin i gåstolen som vanligt.
Idag(igår 21/1) blev Linus 6 månader gammal. Det här låter som en klassisk klyscha, jag vet, men det är faktiskt helt galet vad tiden går fort när ungarna är små. När Linus bara var några veckor gammal trodde jag aldrig att tiden skulle gå. Varje dag var en kamp mot näraliggande psykbryt som orsakades av att jag mådde ganska så jättekasst. Jag hade ont mellan benen och kunde inte röra mig som folk. Bröstvårtorna var spruckna och såriga och det gjorde skitont att amma. Gå på toa var rena rama farsen med mina 2-3 "kissbad" varje dag. Man sov som en kratta då ungen skulle amma 3-4 ggr per natt.
Och så var det såklart hans magknip. Stackars unge, han hade ont i magen större delen av dagarna. Tack och lov hade han ingen "klassisk" kolik och skrek i flera timmar, utan han gick att trösta. Men han var gnällig från och till dagarna igenom, och vi fick massera hans mage flera ggr om dagen och "pumpa" med hans ben för att hjälpa honom få ut alla sina jobbiga gaser. Och både Linus och jag drack fänkålste(fänkål, anis och kummin) som jag gjorde en termos med varje morgon.
Det fanns stunder då jag var på väg att slita mitt hår, alt gå ner och dränka mig i Ubby-Långsjön i ren frustration. Det fanns stunder då jag ville åka tillbaka till BB och reklamera ungen. Det hade ju sett ut.
"-Hej, jag skulle vilja lämna tillbaka den här, den uppfyllde inte mina förväntningar.
Eller, "-Ursäkta, men jag tror det har blivit ett fabriksfel på den här. Dels väsnas den för mkt, och så gör den ont att amma."
Nej, att få barn är inte en dans på rosor, framför allt inte när man får ett barn med bråkig mage. Jag hade läst mig till att magknip på bebisar brukar försvinna runt 3 månaders ålder, och det var den insikten som fick mig att bita ihop och härda ut. Men OJ vad jag tyckte att tiden gick sakta. Framför allt när min sambo började jobba igen. Dagarna före hade jag sådan enorm ångest - hur skulle jag klara att vara själv hemma med bebisen om dagarna när mitt psyke var halvt sönderslaget även fast sambon var hemma och hjälpte mig? Än idag vet jag inte hur jag pallade, men det gick. Och nu är barnet plötsligt ett halvår gammalt, världens sötaste unge, och jag undrar var tiden tog vägen? Snart är han en finnig, trotsig tonåring m moppe och gles mustasch som ger mig huvudvärk och gråa hår...
