Idag(igår 21/1) blev Linus 6 månader gammal. Det här låter som en klassisk klyscha, jag vet, men det är faktiskt helt galet vad tiden går fort när ungarna är små. När Linus bara var några veckor gammal trodde jag aldrig att tiden skulle gå. Varje dag var en kamp mot näraliggande psykbryt som orsakades av att jag mådde ganska så jättekasst. Jag hade ont mellan benen och kunde inte röra mig som folk. Bröstvårtorna var spruckna och såriga och det gjorde skitont att amma. Gå på toa var rena rama farsen med mina 2-3 "kissbad" varje dag. Man sov som en kratta då ungen skulle amma 3-4 ggr per natt.
Och så var det såklart hans magknip. Stackars unge, han hade ont i magen större delen av dagarna. Tack och lov hade han ingen "klassisk" kolik och skrek i flera timmar, utan han gick att trösta. Men han var gnällig från och till dagarna igenom, och vi fick massera hans mage flera ggr om dagen och "pumpa" med hans ben för att hjälpa honom få ut alla sina jobbiga gaser. Och både Linus och jag drack fänkålste(fänkål, anis och kummin) som jag gjorde en termos med varje morgon.

Det fanns stunder då jag var på väg att slita mitt hår, alt gå ner och dränka mig i Ubby-Långsjön i ren frustration. Det fanns stunder då jag ville åka tillbaka till BB och reklamera ungen. Det hade ju sett ut.
"-Hej, jag skulle vilja lämna tillbaka den här, den uppfyllde inte mina förväntningar.
Eller, "-Ursäkta, men jag tror det har blivit ett fabriksfel på den här. Dels väsnas den för mkt, och så gör den ont att amma."

Nej, att få barn är inte en dans på rosor, framför allt inte när man får ett barn med bråkig mage. Jag hade läst mig till att magknip på bebisar brukar försvinna runt 3 månaders ålder, och det var den insikten som fick mig att bita ihop och härda ut. Men OJ vad jag tyckte att tiden gick sakta. Framför allt när min sambo började jobba igen. Dagarna före hade jag sådan enorm ångest - hur skulle jag klara att vara själv hemma med bebisen om dagarna när mitt psyke var halvt sönderslaget även fast sambon var hemma och hjälpte mig? Än idag vet jag inte hur jag pallade, men det gick. Och nu är barnet plötsligt ett halvår gammalt, världens sötaste unge, och jag undrar var tiden tog vägen? Snart är han en finnig, trotsig tonåring m moppe och gles mustasch som ger mig huvudvärk och gråa hår...