... life goes on...
Jobbet är skit numer. Jag skulle mer än gärna utveckla mig lite i ämnet, men sånt är aldrig poppis hos de högre instanserna, och just nu sitter jag i ett så pass skört ekonomiskt läge att jag inte har råd att öppna käften. Fick exempelvis en p-bot igår(utanför jobbet) på 700 spänn som jag inte har, att betala inom 8 dagar. Thank you very much.
Jag kan i alla fall säga så mycket att min, som så många andras, arbetsplats är en lokal full av stress stress stress. Precis vad jag inte behöver. Dock har min panikångest hållit sig på mattan då jag i alla fall utför ett jobb jag kan, även om allt är väldigt förvirrande för tillfället då vi flyttat in i våra Märstakollegors lokal och numer blir "ett" kontor.

Stressen sätter sig på både kropp och psyke i alla fall. Man är ständigt trött och irriterad. Jag har konstant halsbränna och magen är kaos. Spänningar i nacke och axlar, som sedermera leder till flera dagars huvudvärk.
Man kommer hem från jobbet trött, lättretlig och allmänt sur. Orkar inte ge barnen all den tid och uppmärksamhet man vill och borde. Låter (tyvärr) humöret gå ut över familjen, vilket jag avskyr. Och så får man inte sova som folk på nätterna, som vanligt, för att man ständigt väcks av gnällande Minigris, nerkissade sängar, tappade nappar och annat barnrelaterat nattknas. Och vaknar allt annat än utsövd nästa morgon.

För att inte tala om kvalitetstid med karln. Vi varken hinner eller orkar. När ungarna somnat hamnar vi i varsin soffa med antingen varsin mobil i näven, alternativt att den ena sitter med plattan och den andra kollar på TV.
Vi måste ordna en barnfri natt snart så vi får lite tid för oss själva, utan spring till gnällande barn. Bara kunna sitta i soffan tillsammans i lugn och ro och kramas. Eller ta en promenad tillsammans, det behöver inte vara mer avancerat än så. Göda relationen lite emellanåt så vi inte glömmer bort varandra, för just nu hinner/orkar vi inte med Oss, och det suger.


Det är iaf tur att vi har de här små trollen som håller oss levande :)