collinus

Den här bloggen börjar låta som en repig LP då jag bara skriver när jag har något negativt att prata om. För visst har det varit så sista 3 åren eller något? Kul blogg liksom.

Men idag har jag dåligt samvete och känner mig som en usel mamma. 

Den här dagens som startade så bra. Jag skulle äntligen få gå ut i skogen, som jag längtat efter så länge. Skogen är rehab för mig. Lugnet, fågelkvittret, suset i träden. Att få vandra runt, leta efter svamp(eller bär om svampen lyser med sin frånvaro). Terapi, liksom.

Maken bestämde i morse, tillsammans med barnens farmor , att de skulle åka till Leos Leksand.  Barnen har pratat länge om att de vill åka dit, och när maken berättade för äldste sonen i morse att de skulle åka dit, blev reaktionen tjut och hurrarop följt av en spontan puss på pappan och hopp upp och ner i soffan. Han var SÅ glad. Även lillebror blev jätteglad ("- då ska jag skjuta bollar på skeppet! ")

Men när det var dags att klä på sig kom det. 

"-Mamma jag vill att du ska följa med."

"-Ja det förstår jag hjärtat, men idag ska jag åka till skogen, för det har jag längtat efter så länge, precis som du har längtat efter Leos lekland. Men jag har sökt några dagar ledigt i oktober, och får jag ledigt de dagarna så lovar jag att vi ska åka till Leos igen, och då ska jag följa med."

"- Jag vill att du ska åka till skogen då i stället, inte idag!", följt av gråt.

Då bröt jag ihop och grät jag också. Det dåliga samvetet och otillräckligheten bara tjongade till rakt i plytet. Hur usel är jag som väljer skogen framför min son?

Men jag behöver skogen just nu. Den här sommaren har varit en enda lång pina jobbmässigt, vilket tärt på både kropp och psyke och jag har mått konstant dåligt. Ständig halsbränna, uppkörd mage, panikångestkänningar i tid och otid och gråten som en klump i halsen jämt.

När jag kommit hem från jobbet och varit astrött, så har två underbara barn väntat på mig och velat leka. Och jag har inte orkat, men har lekt ändå, då de knappt sett mig den här sommaren. Ibland hinner vi ses på morgonen innan jag åkt till jobbet, ibland inte. Sedan hinner vi umgås ett par timmar innan det är dags för sängen. Och när jag själv väl ska sova, så har jag inte kunnat somna. Jag har legat vaken till 1-2 på natten tills tröttheten till slut infunnit sig, för att sedan kliva upp vid 6 igen.

Det håller inte. Jag behöver tid med mina barn, och jag behöver få egentid och vila för att inte kliva rakt in i en utmattningsdepression.

Men f-n vad usel jag känner mig. Usel, sämst, otillräcklig, orättvis.

Mina barn är för små för att förstå mitt dilemma,  och det är inte rätt av mig att kräva den förståelsen av dem.

Jag känner för övrigt inte bara dåligt samvete gentemot mina barn, utan även min make. Han som ställt upp, han som ställer upp så himla mycket för mig. Som just idag, då han ger mig egentid. Om han bara förstod hur mycket det betyder och hur mycket jag älskar honom. Jag känner mig inte värd honom. Jag känner att han är värd något bättre. Vilket gör mig så djävla rädd, för tänk om han också känner så?

Nej fy farao vad den här dagen blivit fel. Lyckan i morse inför min efterlängtade skogstur åkte iväg i en Saab tillsammans med en glad lillebror, en ledsen storebror och en irriterad make...