collinus

För att vara ärlig så har hela mitt liv, hela min existens, varit genomgående stressig sedan jag kom tillbaka från min mammaledighet med Casper. Jag tror i alla fall att det var då det började.

Att komma tillbaka till sämre arbetsförhållanden. 

Att få bekräftat att kontoret denna gång skulle flyttas på Riktigt. 

Att upptäcka att man är gravid Igen, bearbeta sina känslor gentemot det och sedan genomgå en abort. 

Att säga upp sig från sitt jobb som man arbetat på i 10 år för att man hittat ett nytt, och sedan bli totalt nedtryckt i skorna när man inser att man inte höll måttet. 

Att hitta ett nytt jobb som verkar både roligt och mentalt jobbigt på samma gång,  och att sedan, en morgon på väg till jobbet, uppleva sitt livs första panikångestattack och sedan inte kunna åka tillbaka till sitt nya jobb i rädslan att det ska hända igen (plus att man känner sig som ett djävla psykfall och mår som en påse skit).

Att vara sjukskriven från sin timvikarietjänst och få ångest över att man inte drar in några pengar till sin familj.

Att med "svansen mellan benen och mössan i hand" gå tillbaka till Posten och be om jobb, mindre än 3 månader sedan man slutade, för att man behöver jobba men känner att man måste göra det på ett jobb som man faktiskt Kan utan och innan.

Att jobba med det man kan men ändå vantrivs för att arbetsförhållandena blivit så mycket sämre.

Att tvingas jobba med något man en gång för flera år sedan kunde någorlunda,  fast man inte vill, pga sitt sargade psyke  (läs: panikångest ).

Att tvivla över olika faktorer i sitt privatliv och undra om man borde agera.

Det är mycket nu. Jag tänker på allt och inget, överanalyserar allt och inget och gråter i min tysthet över allt och inget. För man vill ju inte "besvära" någon.

Men jag har i alla fall semester. I två veckor.(Att ha ångest över att bara ha semester i två veckor pga att man numer är vikarie på obestämd tid  på det jobb man varit lojal mot i 11 år). 

Man får glädjas åt det lilla. Men i grunden mår jag skit. Bara så ni vet.