collinus

Livet i byhålan med barn och katter

Att inte palla

Kategori: Allmänt

Jag tror jag behöver ett brejk från den mediala världen. På riktigt. Jag klarar snart inte av att surfa Facebook eller Instagram längre(för det är i princip bara de två jag följer nu för tiden). Nästan varje dag sitter jag med tårar i ögonen över något jag sett eller läst på FB eller Insta, och i 9 fall av 10 har tårarna kommit av bilder/texter som handlar om sjuka eller döda barn.
Sedan jag själv blev mamma har jag blivit överkänslig av allt som har med barn att göra, och i synnerhet sedan jag drabbades av stress och panikångest.

Den där bilden på den drunknade pojken på stranden som nog knappt en människa har missat sedan den de senaste veckorna florerat flitigt i sociala medier. Den är värst.
Jag ser en cirka två år gammal pojke ligga där. En pojke i samma ålder som min egen son. Ju fler gånger jag ser just den bilden, desto oftare ser jag Min son ligga där. Det är som att den förvandlas till en mardrömsbild, och jag kan inte hejda det, jag kan inte svälja klumpen i halsen och stoppa tårarna. Det finns ingen spärr längre.

Och så nu, nyss. När jag surfade Insta och såg en bild på en söt bebis. Jag klickade på bilden och insåg att bebisen var den där Junis. Hon som jag inte kände alls, på något sätt. Inte heller hennes föräldrar. Hon vars bild jag klickade på för... kanske ett år sedan? Just för att det var en bild på en söt bebis. En bebis som då levde, men som levde med cancer. En bebis jag därefter följde, till den dag hon tog sitt sista andetag. Och då bröt jag ihop.
Och så hamnade jag av en slump på just det instakontot idag(för jag slutade följa det sedan), och bröt ihop igen. Ett halvår har det gått sedan hon stängde sina små ögon för sista gången.

Livet är så förbannat orättvist, jag är så förbannat känslig och sociala media är så förbannat fullt av allt sånt jag inte längre kan hantera, men ändå inte kan hålla mig ifrån. Ett slags självplågeri blir det. Och blött blir det. Av tårar på kudden.
Tårar av maktlöshet. Tårar av hjälplöshet.
Världen har blivit en förbannat hemsk plats att leva i, och jag överkonsumerar ordet "förbannat" förbannat mycket.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: