... så jag ligger och smygtittar på alla mina pojkar. Fast egentligen inte så mycket i smyg, då de råkar sova och ändå inget ser, annat än sina egna drömmar. För drömmer gör de. Åtminstone de två minsta. Den ena pratar i sömnen och den andra tjuter plötsligt till och gråter några sekunder för att sedan lugnt sova vidare igen.

Den minsta ligger alldeles intill, upptryckt mot min arm. Det var han som pep. Han vaknade tidigare och var så ledsen, så ledsen. Det var täppt och jobbigt i näsan, och när man är liten och täppt i näsan och då får en nässpraysflaska upptryckt i snoken, ja då blir man lätt Ännu mer ledsen. Tack och lov lyckades mamman efter mkt om och men att lugna lite. Så verkade till slut sprayen precis så tillräckligt att det gick att somna om igen.

Den lite större pojken ligger på min andra sida, och har halvt rullat sig bort till sin pappa. Täcket har han sparkat av sig och ligger nu där i bara mässingen och är SÅ vacker. Jo, vacker.
Han vaknade naturligtvis till när lillebror låg och ylade förut, och låg då och klappade mig på ryggen. Som för att hjälpa mig att trösta lillebror. Älskade unge.

Ytterst ligger den stora pojken. Han den manliga, trygga, vackra. Han som jag älskar till månen och tillbaka och har lovat min eviga trohet till. Jag har inga som helst problem att hålla det löftet. Det finns liksom inget annat.

Och så har vi den extremt lurviga pojken. Han som kom och lade sig ovanpå storsonen efter att han vaknat och tassat in och lagt sig i vår säng. Han som helst håller sig undan från barnen dagtid, men som gärna ligger intill(eller ovanpå) när de sover. Som nu ligger mellan storhusses och mellanhusses ben, och kommer ligga kvar där i morgon när vi vaknar.

Jag är bortskämd jag. Med så många fina killar. Och SOM jag älskar dem. Stora som små, kala som lurviga.