Jag tror ärligt talat att jag är oförmögen att ta mig ur sängen idag. Mitt huvud känns som det ska sprängas bara av ansträngningen att blinka med ögonlocken. Hela kroppen gör ont, och jag fryyyser.

Inatt fick jag tvinga mig upp och springa efter vatten, snytnäsdukar och Alvedon åt storsonen som vaknade stup i kvarten och gnällde på halsont och magknip och varma fötter(!?). Och den där förbaskade nappen som ständigt försvinner bland våra kuddar och lakan.
Han ligger här intill mig i sängen och sover lugnt, och nu känns han inte febrig i alla fall.

Tacka gudarna för maken som nyss steg upp med Minigris som inte ville ha mer sovmorgon. Hur maken mår har jag ingen aning om ännu. Men igår gick han från att ha känt sig piggast i familjen, till att må absolut sämst på bara ett par timmar typ. Hosta, feber och genom hostandet bröstsmärtor och jobbigt att andas. Luftrörskatarr, typ?
Så igår var jag Superwoman och gick från ynk och självömkan till Ipren-hög mamma/sjuksköterska/lektant. Men när dagen led mot sitt slut, ungarna låg i säng och jag slutligen satte mig ner i soffan, kände jag ju hur jag Egentligen mådde. Och hur jag ska orka svida om till Superwoman även idag, är för mig en ekvation jag inte får ihop. För jag är usel på matte.