... tidigare idag, är det nog en drös som undrar. "- Hur mår hon egentligen?"

Jag ska vara brutalt ärlig. Och den ärligheten kan nog av många uppfattas som sympatiraggande. Men jag hoppas att det inte är så. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, för det här är jag inte ensam om. Skall det tyckas synd om mig vill jag att det är Jag som ska tycka synd om mig själv. Och det gör jag. Vissa stunder i högre grad än andra stunder.

Jag mår inte bra. Så är det. Det är ett faktum. Jag har själv varit medveten om det ett tag, men jag har mest viftat bort det. Jag har "inte haft tid" att må dåligt. Men faktumet att allt inte står helt rätt till blev mer påtagligt igår när maken kom hem och meddelade att "- Jag har tagit pappaledigt i morgon så att du kan åka till doktorn, för jag är uppriktigt orolig för att du ska bryta ihop en vacker dag. Jag är rädd att jag en dag skall komma hem från jobbet och hitta dig sittande på köksbordet och gala som en tupp med trosorna på huvudet. Eller hitta bajsblöjor i mikron eller något".
Då är man orolig på riktigt. Och hans oro är inte ogrundad, för just igår mådde jag riktigt kasst. Jag hade ingen ork i kroppen alls. Bara promenaden det innebar att lämna storsonen på dagis tog halvt kål på mig, och det var där och då jag blev orolig själv.

Jag har efter familjens senaste sjukstuga haft svårt att få igång aptiten. Det har börjat med att jag inte "haft tid" att äta när jag egentligen varit hungrig(skrikande barn som ska utfodras först osv), så jag har börjat bli illamående pga hunger, men när jag väl fått chansen att äta så har illamåendet gått över, och jag har i stället inte alls varit sugen på att äta. Sedan är det kört, det blir en ond cirkel. När jag ändock försöker tvinga i mig något så blir jag i stället illamående för att jag ätit fast jag inte alls varit sugen. Och någon halvtimme senare har tarmarna slagit bakut av chocken och jag har fått rusa till toan som fullständigt sprutlackerats(sorry). Som sagt, en ond cirkel. Vår snart 11-månaders unge äter större portioner än jag, det säger ju en del.

Att inte äta påverkar det mesta i kroppen, och i kombination med bristande sömn, en för tillfället enormt krävande bebis och hans enormt svartsjuka storebror, gör att jag känner mig konstant orkeslös och enormt trött. Jag har ingen som helst ork i kroppen. Och jag känner mig nedstämd. Det oroar mig nog mest; att jag inte känner mig glad längre.

Och så kommer man till det där "dumma". Det där man vet att man inte ska känna men känner ändå. Skam. Genans. Över att man känner att man inte orkar/klarar av att ta hand om sina egna barn. För det är så det är, jag orkar inte. Jag skulle behöva en vecka(eller varför inte en månad) på en stilla söderhavsö med all inclusive, massage och ostörd sömn. Undrar om Socialnämnden beviljar bidrag till sånt? :-p
Nä, skämt åsido om något man inte borde skämta om. Just för stunden mår jag bättre. Jag har idag fått massa avlastning av min underbara make. Jag har fått åka iväg och handla på egen hand, och jag har lyckats äta både frukost, lunch och middag. Inga mängder, men lite. Och nu ligger jag i sängen och knaprar Digestive för att ytterligare försöka sparka igång min aptit.
Jag vet att jag kan ta mig igenom det här. Jag Måste ta mig igenom det här, för vår ekonomi pallar inte sjukskrivningar och annat sattyg just nu. Men vi kommer behöva hjälp. JAG kommer behöva hjälp, med barnen. Jag behöver hjälp med att tillgodose mina barns behov. Båda barnen kräver enormt mycket av mig just nu, och jag kan inte ge dem allt de kräver samtidigt. Framför allt storsonen behöver extra uppmärksamhet just nu, och det visar han genom att vara elak mot lillebror och hitta på en strid ström med hyss och dumheter. Han går mig på nerverna. Det gör hans ständigt gnälliga, sömnkrånglande lillebror också.
Får man ens säga så? Ja, det får man. Ich jag vet att jag inte är ensam. Därför berättar jag om det här, så att någon annan stackare därute i samma/liknande situation inte behöver känna sig ensammast i världen.