Jag har hela sängen för mig själv, bortsett från en katt som ligger ihoprullad på husses ihopkorvade täcke. Hela 160 x 200cm liggyta bara till mig. Det är lyx.
Vanligtvis får jag ju dela den med ett stycke make, ett stycke tvååring, minst ett stycke katt och vid några tillfällen under natten med ett stycke Minigris.

Var finner jag då mig själv liggande när jag har så mycket plats att vräka ut mig på? Jo upptryckt längst ut på kanten, precis som alla andra kvällar/nätter. Av ren vana.
Och hur skönt det än är att ha tillgång till så mycket sovyta, så känns det förbaskat tomt härinne. Och tyst.
Ingen snarkande, looping-flaxande tvååring. Inga mansfötter på "min" sida av sängen. Ingen alldeles för varm Siri på mina ben(för hon är sur för att jag kastat ur henne från alla barnvagnar som hon envisas med att lägga sig i fast hon inte får).
Det är bara jag, Neo på andra kanten av sängen och en oroligt sovande Minigris i spjälsängen intill.
Hur skönt jag än tycker att det är med lite "ensamtid" hemma och jätterymlig sovplats, så längtar jag till i morgon då alla mina pojkar är hemma och ordningen är återställd.

Men jag njöt av badet. Och ölen. Och osthjärtanen. Och thaimaten till lunch. Det gjorde jag.
Att jag sedan var tvungen att komma på något så ofantligt tråkigt att spendera eftermiddagen/kvällen med som att frosta av ena kyl/frysskåpet... det var ju bara korkat(men välbehövligt).