... till ljudet av sovande barn.
Den stora låter typ som en sådan där respiratorpump eller vad det nu kan heta som finns på sjukhus, om ni förstår vad jag menar. Så blir det när man återgår till dagisverksamheten efter en hel sommars uppehåll och drar på sig första bästa förkylning.
Tanken och "åhnejinteförkylningarigen"-skräcken infann sig i tisdags när jag såg långa gröna snorsträngar hänga från vardera näsborre på en av hans dagiskamrater. Snoriga småbarn har aldrig varit någon favorit hos mig :-p

Förkylningar i all ära, det jag(och sonen) tycker är jobbigast är nätterna. Man vet ju själv hur lätt det är att sova med täppt näsa. Och när man, som min son, ännu inte bemästrar konsten att dra in snor med näsan så blir nätterna Ännu jobbigare. Jag har redan varit in till honom 3 gånger sedan han somnade någon gång runt 19:30.

Unge herr Minigris är också han en aning rosslig och småtäppt, men det beror nog mest på den, av oss, förmodade kattallergin. Han brukar bli lite extra täppt när vi varit hos farmor och farfar, för deras katt utsätts han inte för lika ofta som av våra(duh).


Oj, konstpaus. Eller snarare kaospaus. Två skrikande barn samtidigt. Yee-haw.
Nu tappade jag både tråd och ork, så godnatt på er.