... när 2-åringen, som lades i sin säng före 19:30, på ren skär tvåårstrotsig vilja lyckas kämpa sig in i både 2:a och 3:e andningen och fortfarande är vaken fast klockan strax är 21:30. Not.

Han lyckades knäcka sin mor. Eller i alla fall min rygg, som sedan Casper kom har varit den största boven bakom min dåliga nattsömn.
Jag hade ju dålig rygg redan innan jag fick Linus, och den blev sämre efter alla månader när mina tuttar fick agera napp åt honom nätterna igenom för att han(och vi andra) över huvud taget skulle sova.
Och nu trängs vi i sängen maken, Linus, minst 1 katt och jag, och jag får dessutom klämma ner en bebis i sängen 2-3 gånger om nätterna som ska ha mat.

Nu ikväll, efter 1,5 timme ihopklämd som en ostbåge i Linus växasäng, pallade inte ryggen mer. Jag blev tvungen att kliva ur och sätta mig på golvet bredvid sängen. Men sitta på golvet mår ryggen inte heller särskilt bra av, så när barnet började slänga nappen på golvet och för vilken gång i ordningen det nu kan ha varit återigen började klättra omkring i sängen, ledsnade jag. Pappan fick ta över.

Nu ligger jag på min älskade spikmatta med en aning pannknack som närmsta "vän" och inväntar bebis första mat-uppvak, och senare tasset från små fötter på väg in till vår säng.
Jagärtrött.nu