collinus

För någon dag sedan kom ju barnet ut till oss i vardagsrummet på kvällen då han vaknat, och var världens duktigaste unge som bara vände och gick tillbaka till sin säng när jag kom.

I natt vaknade jag av att barnet gnällde och ropade efter mig. Jag störtade(ehum, i den mån jag kan iaf) in i barnets rum, för att finna en tom(!?) säng. Vafan? Var är barnet?

Jag går tillbaka ut i hallen och ser då en liten rufsig, skelettpyjamasbeklädd individ med napp i munnen som kommer mot mig med fötterna i stort sett släpandes efter sig.

Lilla gullegryn, han har alltså vaknat, och i stället för att börja gnälla som han i stort sett alltid gör annars, har han klivit ur sängen och gått upp för att leta efter oss. När han(vad jag förmodar) gått ut till vardagsrummet och inte hittat oss där, blev han ledsen. Kanske för att han blev lite rädd när han inte hittade oss. Stackars snutt. Dock blev han tyst så fort jag klev upp, så jag gissar att han både hörde och såg mig när jag sprang in i hans rum.

 

Det här låter ju på vissa sätt hjärtskärande, men på andra sätt även positivt. Jag hoppas med detta att han ska lära sig att titta efter i vårat sovrum de gånger han kliver upp på natten, så att han kan klättra upp till oss i vår säng själv.

Drömmen vore ju såklart att han låg kvar i sin säng hela natten, men nu är läget inte sådant, och vi kommer med största sannolikhet få leva med att han kommer över till vår säng ytterligare några år. Men det kan jag leva med. Men då hoppas jag att han relativt snart lär sig komma över till vår säng på egen hand så att jag/vi slipper gå upp och hämta honom om nätterna, vilket vi gör i dagsläget.

 

Det som känns mest viktigt(eller vad vi i alla fall innerligt hoppas på) nu är dock att kommande syskonet ska acceptera att ligga i egen säng. Han/hon får gärna sova i vårat rum länge, men helst i egen säng, för vi kommer inte få plats alla 4 i vår 160-säng. Så planen är att börja lägga lillsyskonet i spjälsängen redan från dag 1 i förhoppningen att det ska fungera bra.

Linus sov ju i sin vagn bredvid min säng första 3-4 månaderna innan vi ställde in spjälsängen bredvid min säng. Han sov hyfsat i den första tiden, men sedan började han krångla, och hamnade längre och längre stunder i min säng då jag inte orkade lägga tillbaka honom efter alla uppvak/matningar. Det var nog där vi gjorde "fel".

Men å andra sidan har jag blivit mycket mer avslappnad med det där att ha ungarna i samma rum/säng. Jag läste nämligen ett blogginlägg någon gång för länge sedan som öppnade mina ögon lite, ett inlägg som handlade om samsovning. Det var en tjej, tillika mamma till en samsovande unge, som sade något i stil med att "varför ska ett litet barn behöva sova ensamt i eget rum, då de vuxna, mamma och pappa, sover tillsammans?".

Och det ligger ju faktiskt ganska mycket i det, när man börjar tänka på det.

 

Många har ju dock barn som sover själva utan problem redan från start, som är trygga med det, och då behöver man ju inte fundera vidare över en sådan sak. Men för oss som har närhetskrävande barn som inte vill sova själva, så är det helt klart en tankeställare. Det fick i alla fall mig att tänka till.

Nu var ju i och för sig inte anledningen att vi försökte flytta in Linus i eget rum runt 8 månaders ålder att jag inte ville ha honom i vår säng, utan för att han använde mig som napp, vilket fick min rygg att näst intill skrika rakt ut av smärta. Jag kunde inte sova om nätterna och tog till alla desperata åtgärder jag kunde för att rädda min egen rygg samt sömn.

Jaja, vi får se hur allt går med Linus och kommande unge och allting, helt enkelt.