Det borde vid det här laget knappast ha undgått någon om att vi haft det lite träligt med barnets nattsömn här hemma. Det impregnerar liksom nästan varenda blogginlägg på ett eller annat sätt nu för tiden. Och det kommer ju givetvis in ett och annat tips från en och annan person, vare sig de har egna barn eller inte. De flesta tipsen är såklart jättebra och genuint välmenande. Tips, pepp och tröst mottages tacksamt, för det tär på krafterna och det sköra psyket att inte sova ordentligt om nätterna.

Och så kommer det ju ett och annat tröstande ord. De flesta bra, men så kommer vid ett fåtal tillfällen den där meningen som jag för mitt liv inte kan förstå Varför man häver ur sig över huvud taget:

"- Håll ut, det går över! Jag vet inte en enda 14-åring som inte sover i sin egen säng eller vaknar hela nätterna :-p".

Helt seriöst, skulle det vara någon slags uppmuntran? Skulle det vara någon slags tröst? Lugn, det går ööööver, det tar bara 14 år. Jomenvisst serru, nu blev jag så himla mycket lugnare och gladare...
Självklart sägs det med glimten i ögat, det förstår ju jag också. MEN jag kan inte ta emot det med glimten i ögat, för just en sådan där sak är det sista jag behöver höra när jag håller på att gå under av utmattning, både fysisk och psykisk.
Ge mig konkreta råd, tips och VETTIG uppmuntran, eller knip igen - thank you very much!