Det var en modig själ som ställde frågan som alla undrar, angående mina "kissbad" efter förlossningen..
"- Du bajsade väl också? Hur fick du det att gå ihop?"

Ja ni, se vilken fars det var hela företaget med toalettbesök. För ja, man var ju tvungen att bajsa ibland också. Just det, bajsa. Jag tänker inte försöka förklä ordet BAJSA på något finkänsligare sätt, för det är bara jobbigt. Och onödigt. Bajs är bajs och folk bajsar dagligen.

Efter utfört kissbad med tillhörande dusch var det ju bara att torka av sig och sätta sig på toalettstolen i stället och hoppas att det ville komma ut. För bajseriet var ingen dans på rosor det heller ska ni veta. Hört talas om hemorrojder? Japp - jag hade dem. Ännu en underbar baksida(men tänk vilket passade uttryck i sammanhanget!) med barnafödsel.
Dels var man mör mellan benen efter diverse stygn, dels var man mör av ren skär träningrvärk - för tro mig, ungen floffar liksom inte bara ut av sig själv, krystandet är som ett träningspass med "Biggest Looser"-Jillian.
Det var obehagligt att bajsa då all form av ansträngning där nere kändes som att ha mjölksyra i stjärten. Ungefär. Och att skiten dessutom skulle passera förbi ett gäng svullna mysiga hemorrojder gjorde inte upplevelsen trevligare. Om man säger så.

Ibland gick det hyfsat bra, men ibland fick man liksom göra allt i omvänd ordning. För några av er bör NÅGON gång i livet ha varit med om att kisset kommer först EFTER bajset, för att bajset liksom ligger ivägen och täpper till urinröret. De gångerna fick man pressa ut skiten och sedan snabbt som fan skutta över till badkaret.

Så, där har du(ni) svaret.