Det ligger faktiskt ganska mycket i den texten, för ungar är verkligen som en helt egen ras, med ett(iaf nu innan han kan prata) helt eget språk. För i egenskap av en 6 månader gammal pojke så kommer det ju liksom inte så mycket begripligheter ur munnen på honom. Inga alls faktiskt, det är bara en massa ljud. Ljud som ibland låter ungefär som att han säger "bla bla bla", för att sedan gå upp i ett falsett-tjut, vilket mynnar ut i ett ansträngt utandningsförsök(typ stånk) som får det att låta ungefär som att han sitter och skiter...
Mången gång får man extra stora öron när han sitter och rabblar "mamamamamamamm...", för visst LÄT det som han sade mamma? Menne... både han och jag och typ alla andra mammor som gått igenom halvårstiden vet att ungen inte har minsta avsikt att försöka säga mamma. Han bara rabblar upp sina ljud som han är bra på i en lång orgie av "mamamamamm..bababababababb...blrrrrpppssspff..ååååååååååh...babbabbblmabb".

Och han tycks ha någon fetish för att prata när han har något i munnen, oavsett vad det är. Han pratar med sina fingrar i munnen, han pratar med matskeden(med mat på) i munnen, han pratar med leksaker i munnen, han pratar med kattens svans i munnen(blä), och det mest irriterande av allt - han börjar prata så fort han får pipmuggen och nappflaskan i munnen.
Anledningen att just DET är så irriterande är för att vi försöker få honom att fatta att han ska suga i sig mat ur dem. Vi skulle så gärna vilja att han kunde äta välling och bröstmjölk ur flaska, alternativt pipmugg, så att man kan lämna honom med sin pappa längre stunder utan att han ska behöva svälta ihjäl på kuppen.
Jag skulle vilja kunna åka iväg några timmar och göra egna grejer utan att behöva känna stress och tidspress för att jag måste hem och amma barnet, och pappan skulle vilja kunna åka iväg och göra saker med barnet på egen hand utan att mamman och de allsmäktiga tuttarna ska behöva följa med.

Ungen äter ju visserligen gröt morgon och kväll, samt smakis + fruktpuré till lunch(ibland även till middag beroende på hur dagarna blir med sömn etc), men han måste ju dricka också.
Vi är envisa och försöker ge honom vatten till maten i flaskan eller pipmuggen, men han sitter mest bara och tuggar på dem. Och pratar i dem. Men där får vi skylla oss lite själva, för han kunde faktiskt dricka ur nappflaska när han var mindre. Då fick han ibland bröstmjölk, samt någon enstaka gång ersättning när vi åkte och storhandlade och lämnade barnet hos sin farmor ett par timmar. Då var det liksom inga problem. Ungen åt vad som helst ur den där flaskan bara det var mat. Men nu tycks han liksom ha "glömt bort" vad flaskan är till för och hur man gör. Dessutom började han plötsligt totalrata ersättning. Och själv kunde jag inte pumpa ur tillräckligt, så det där med flaskmatningen fick väl en alldeles för lång paus.
Någon som haft samma problem? Tips mottages tacksamt.


Igår kväll fick Linus ett "once in a lifetime opportunity" när Siri av
någon outgrundlig anledning INTE flydde för sitt liv när Linus lades
bredvid henne...