Jag har på sistone, så fort jag träffar någon, fått höra att jag minsann gått ner massor i vikt.
Ja, det har jag.
"-Får hon någon mat?", har man frågat min sambo.
Ja, jag äter större portioner än sambon gör för tillfället.

Jag gick upp 17kg när jag väntade Linus(vägde 79kg), och de har jag blivit av med + 7kg till(väger alltså 56kg). Tanken var att jag skulle gå ner 5kg extra utöver gravidkilona, för att hamna på min en gång i tiden ursprungliga idealvikt(alltså den vikt som anses normal "standard" för min längd, 57/58kg). Nu har det blivit 2kg till, vilket jag inte planerat, utan det råkade bara visa så på vågen. I alla fall vår gamla hederliga "snurrvåg". Ni vet, en sådan där våg med en sifferbeklädd platta som börjar svänga fram och tillbaka när man ställer sig på den, som det räcker bara att ta en djupt andetag på, för att den där sabla plattan ska börja röra sig.

Till saken bör tilläggas, att väger jag mig på en "modern" digital våg, så visar den 3kg mer än vår gamla våg gör. Vilket alltså skulle betyda att jag i stället för 56kg, faktiskt väger 59kg om man ska lita mer på en digital våg(vilket de flesta tycks göra).

Varför tar jag nu över huvud taget upp det här? Jo det gör jag för att jag upplever många kommentarer(och framför allt blickar), som att folk tänker att "-ojoj, så mager hon är. Sådär mager har hon aldrig varit, mår hon verkligen riktigt bra? Har hon fått någon ätstörning?"
Mitt svar på det är Nej. Ni kan vara alldeles lugna.
Jag kan ju till exempel berätta att jag som tonåring kämpade med att gå UPP i vikt. Som 17-18-åring vägde jag 47kg. Fast jag åt som en häst. Jag kunde äta preciiis vad som helst utan att det ökade så mycket som ett hekto på vågen. det var skitjobbigt, för jag ville ju ha höfter och kurvor, i stället för den komplett raka, smala kropp jag hade då.
Alla jeans jag köpte fick jag sy in flera centimeter i benvidden på om jag ville att de skulle sitta sådär tajt som det var modernt att de gjorde då.
Om jag mot förmodan hade lyckats gå upp ett halvt kilo vid något tillfälle, stod jag i stort sett och hoppade av glädje. Yes! Nu kanske de där välbehövliga kilona kommer! Men nej, någon dag senare var det där halvkilot borta igen.

När jag var 22-23 år någonting, började plötsligt kilona komma krypande, och plötsligt hade jag ökat 10kg. Och de kilona var perfekta. Jag såg ut som folk och var helnöjd med mig själv. Jag hade äntligen nått normalvikt!
Där låg jag kvar till ca 26 års ålder, tills jag flyttade från Upplands Väsby till Rimbo, då ökade jag plötsligt några kilo till, vilket med största säkerhet berodde på all öl jag smuttade i mig under en fantastiskt rolig period i mitt liv, då jag tog igen lite av allt det festande jag "gick miste om" under högstadiet/gymnasiet. Jag var ju en "lugn och fin" flicka som satt och gullade med kaniner, ankor och får på helgerna, medan mina klasskamrater var ute och partajade järnet. Lite patetiskt att börja med sådant i 26 års ålder kanske, men jag ångrar inte en sekund, för jag hade förbaskat roligt.

Och så en vacker dag blev jag sambo, och alla vet vad som brukar hända när man flyttar ihop med någon - sambokilona kommer smygande. Plötsligt vägde jag 69kg, och inga av mina gamla kläder satt som de skulle längre. Då lyckades jag efter några veckros slit gå ner 8kg, för att gå upp dem igen när sambon opererade en gammal fotbollsskada och låg hemma med gipspaket om benet :-p
Vid inskrivningen på Mödravårdscentralen vägde jag 63kg, och gick som sagt upp 17kg. Och har efter förlossningen gått ner 24kg.

De som inte minns hur jag såg ut runt 2005/2006 tycker såklart att jag ser jättesmal ut nu. 24kg är många kilon. Men det är bra kilon(dock är min plan att äta upp mig 2kg). Så oroa er inte, allt är som det ska :)