collinus

När jag var liten var jag livrädd för hundar. Verkligen livrädd. Att grannen intill hade en stor barnglad schäfer gjorde inte direkt saken bättre, då den stod och hoppade och skällde vid staketet så fort jag visade mig.
Vid ett tillfälle, när jag var hos granntanten Ester intill och lekte med ett annat barn i grannskapet, ville grannhunden så himla gärna vara där och leka med oss, att den helt enkelt tog sats och flög över staketet. Och rusade mot oss i full fart samtidigt som den skällde glatt för full hals.
Jag började illvråla, vände på klacken, och sprang in i tant Esters hus och smällde igen dörren efter mig. Utanför stod min stackars kompis, min minst lika rädda stackars kompis, och skrek för glatta livet.
Ester tog mig i handen och gick snabbt ut igen för att få bukt med hunden och hjälpa min stackars förtvivlade kompis. Under tiden hade min mamma, som var ute i vår trädgård, skyndat sig mot oss då hon hört mitt illvrål. Hunden fick syn på henne och blev såklart glad att det kom ännu mer folk, och började glatt galoppera mot henne, varpå jag vrålade "-Neej, inte Mamma!!" :-p

Några år senare, när jag gick i skolan, började jag intressera mig för en liten vit japansk spets som bodde i huset mitt emot skolgården. Den var ju så himla söt, och jag var bra sugen på att hälsa på den, trots att jag fortfarande var hundrädd. Hundens ägare, en äldre smått alkoholiserad herre, hade lagt märke till detta, och frågade en dag när jag stod på vägen utanför hans hus och tittade på hunden om jag inte ville hälsa på den? Han sade att den var jättesnäll och väldigt glad i barn.
Tro på f-n, jag tog faktiskt mod till mig, om än på darrande ben, och gick och hälsade på den. Från det ögonblicket var jag fast. All min tidigare rädsla var som bortblåst och jag blev fullkomligt förälskad i den där hunden. Jag gick dit så ofta jag hade möjlighet, och fick ta med mig hunden ut på promenad när jag ville. Ägaren var nog bara glad att hunden fick komma ut lite oftare på längre promenader då han inte hade samma ork själv.
Och vi var ute i timmar. Jag har älskat hundar ända sedan dess.
Numer är jag inte lika sugen på att skaffa hund som jag var då(pappa var allergisk så möjligheten fanns aldrig), då jag faktiskt tycker att de luktar rätt illa. Framför allt blöt hund luktar åt helvete illa. och så ska man ha tiden och orken att ta hand om den så den mår bra också, och det känns inte riktigt som att den tiden och orken finns just nu.

Men för att komma till det jag Stör mig på. Jag Stör mig på folk som skaffar hund de inte kan kontrollera.

Ett stenkast från oss bor en stor lurvig schäferliknande variant av hund, som till synes är helt okontrollerbar. Hundens ägarinna går ofta förbi vårt hus när hon ska ut och rasta hunden, och hon tar stora omvägar runt en när man möter henne, då hunden skäller, sliter och drar för kung och fosterland mot den de möter. Hon behöver helt enkelt X antal meter mellan hunden och den hon möter för att ha möjlighet att hålla emot utan att hunden når fram.
Hon lär ha rejäla ben - och armmuskler, för så som man ofta ser henne stå och kämpa mot hunden när den vill åt ett annat håll än henne själv, är helt otroligt. Ibland ser det ut att vara farligt nära att den drar omkull henne.
Kör man förbi dem med bil, gör hunden utfall mot bilen.
Jag vet inte om den är glad i folk, eller om den rentav är folkilsken. Oavsett känns det inte riktigt okej att ha en sådan hund i ett villaområde där det finns små - och stora barn, samt vuxna som säkert är hundrädda. JAG är smått rädd för hunden, då den uppenbarligen är helt okontrollerbar. Den lyssnar inte ett dugg på vad ägarinnan säger utan drar åt det håll den själv vill. Har den bestämt sig för att den vill åt ett annat håll än hon, kan hon få stå länge och väl och kämpa innan den ger upp.
Huset de bor i är inhägnat med staket och stängsel, vilket inte får mig att känna mig ett dugg tryggare. För vad händer om den tar sig ut? Hoppar den upp och slickar den som kommer i dess väg, eller attackerar den med tänderna?

Sambon tog ju en barnvagnspromenad för någon vecka sedan, och mötte då en man med en typ labrador. När mannen såg sambon och vagnen stannade han med hunden. Det uppfattade sambon som att han tänkt stå still och vänta tills sambon passerat, så han började gå. Då SLÄPPER fanskapet hunden, som givetvis börjar rusa mot sambo och vagn. Sambon var i huvud och kropp redo att sparka till hunden om den skulle flyga på honom, men tack och lov kom ägaren rusande och tog hunden.
"Oj, förlåt", var typ vad han fick till svar. Förlåt? Om man nu ser att man möter någon, som dessutom kommer med barnvagn med ett litet barn i, inte fan Släpper man hunden då? Idiot.

Jag tycker fortfarande väldigt mycket om hundar, och jag tycker om hundägare. Framför allt de som håller sina hundar kopplade där det finns andra människor(och andra hundar). Men jag stör mig något Enormt på folk som skaffar hund de inte kan kontrollera. De ska inte ha hund över huvud taget.