collinus

Livet i byhålan med barn och katter

Att fira bröllopsdag...

Kategori: Allmänt

... utan att fira alls.
 
Idag har vi varit gifta i 4 år. I vanliga fall brukar det firas med att gå ut och äta, eller göra ngt extra gott till middag hemma. Kanske lämna bort ungarna och gå på bio etc. Och en klassiker är att ta varsin wirre tillsammans på vår "bröllopsbänk" som S byggde till mig i bröllopspresent. En bänk gjord av bl.a en gammal grindstolpe(tror jag det är) från hans barndomshem. Den står på en plats intill altanen på baksidan, där vi planterade den syrén vi fick i bröllopspresent av S moster med familj. På altanväggen bakom bänken sitter även en mässingsplatta med vårt bröllopsdatum ingraverat. Den platsen betyder väldigt mycket för mig. Men i år blir det ju väldigt himla annorlunda.
 
Jag rensade bort ogräset mellan stenplattorna nedanför bänken för ett par veckor sedan, med planen att jag i vanlig ordning skulle ta en wirre där idag. Även om jag så skulle få ta den ensam. Inte för att fira ett 4:e "avklarat" år, för vårt äktenskap har ju varit lite av en lögn sedan ett tag före förra årets bröllopsdag(fast det visste jag ju inte då). Men för att skåla för S hälsa och välmående. För som de allra flesta borde veta vid det här laget, så mår han inte riktigt bra. Han behöver tid för sig själv, hitta sig själv, sin egen självkänsla och självacceptans,  och kicka skiten ur sina demoner. Och det klarar han inte av att göra tillsammans med mig just nu. Han kan inte ha ett förhållande. Och det kan mycket väl visa sig längre fram att han inte kommer vilja ha en relation med mig alls i framtiden. Som ett par, alltså, vänner kommer vi alltid förbli. Känslorna finns helt enkelt inte där för honom i dagsläget, och med tanke på hur länge han har gått och känt så, så är jag rädd att de kanske aldrig kommer tillbaka. MEN, jag ger inte upp hoppet. Den feta damen har inte sjungit än och så länge det finns tro finns det hopp. Det finns Alltid hopp.
 
Jag finns alltid kvar här. Jag drar inte bara hur som helst. För trots att allt det här är jättejobbigt för mig, så är ju S karln jag älskar. Han som jag vill spendera resten av livet med. Det har aldrig funnits någon tvekan, och det finns det fortfarande inte. Trots allt vi varit med om. Trots besvikelser och svek. För det är det kärlek och äktenskap handlar om. Att älska, glömma och förlåta. Att stå tillsammans genom ovädren och stå kvar, hand i hand. I nöd och lust. Framför allt nöd. Och jag står här. Jag tänker inte avvika så länge ingen ber mig.
Nu får Han avvika under den tid han behöver för att komma underfund med sig själv och sitt mående. Sedan kanske han kan komma underfund om sina känslor till andra, till mig. Och vad som händer då vet ingen ännu.
Han flyttar alltså ut. Till ett jättesött litet fritidshus som han just nu spenderar det mesta av sin lediga tid till att hjälpa till att renovera, då han ska hyra det av gamla bekanta. Det kommer bli skitbra, han har redan byggt massa möbler, SJÄLV, jättefina möbler. Han är så sjukt duktig med händerna, jag upphör aldrig att imponeras av vad han kan!
Men det kommer bli konstigt. Konstigt att plötsligt bo själv på "riktigt" med barnen. Att bli ensamstående mamma. Jag har fullständig panik över tanken på det ekonomiska, kommer jag klara det?! Men jag tänker försöka. Och går det inte, ja då får vi väl sälja i alla fall. Vilket inte vore världens ände, för skulle han trots allt hitta tillbaka en vacker dag, så finns det fler hus :)
 
Så ja, det är en konstig bröllopsdag detta. Det jag inte tänkte på den där dagen när jag rensade bort ogräset mellan plattorna, var att jag började jobba den här veckan, och därför sover hos mina föräldrar. Så det blir ingen wirre idag. Åtminstone inte för mig. Och det hade redan kommit upp nytt ogräs såg jag för ngn dag sedan :-p
Och jag tvivlar på att S kommer sätta sig där. Men vem vet, han kanske sitter där trots allt? Inte för att skåla för Oss, men för sig själv? Jag hoppas han gör det. Jag hoppas han sitter där, höjer sitt glas och skålar för att " - Jag ska tamejfan ta mig ur det här. En vacker dag ska jag vara fri från all världens djävla demoner, och då ska jag rocka fett!" :)

Hjälp

Kategori: Allmänt

Rädda mig från mig själv 😢

Lets go official

Kategori: Allmänt

Det känns som det är dags att klargöra lite grejer här.
Stefan och jag bor inte längre ihop, och har så inte gjort sedan årsskiftet *konstpaus*
Det har aldrig varit någon hemlighet, men heller inget vi gått och basunerat ut högt i offentligheten, främst för att slippa massa nyfikna frågor som folk faktiskt inte har något med att göra. Våra närmaste vet, och det har varit viktigast.
 
Vad som ligger bakom detta har folk heller inget att göra med, och är man så ofantligt nyfiken att man bara inte Kan låta bli att fråga, så fråga då honom eller mig, gå inte runt och luska för sånt gör mig bara förbannad. Men jag kan sträcka mig till att säga att det handlar om att vi känner olika saker.
 
Vi är fortfarande gifta på pappret och har ännu inga planer på att ändra det, men vi bor som sagt inte ihop. Och för att slippa frågor om boendefrågan så har vi än så länge löst det som så att våra barn alltid bor kvar i vårt hus, medan Stefan och jag växelvis bor hos våra respektive föräldrar. Detta för att barnen ska påverkas så lite som möjligt och slippa slussas runt under tiden som vi filurar över vårt äktenskaps vara eller icke vara.
Och att flytta hem till mamma och pappa som 35-åring resp 36-åring är som vem som helst kan förstå inget drömscenario. Vi är alltid välkomna dit och det vet vi, men vi hade ju helst åkt någon annanstans. Men med hus, 2 barn och ena parten på studiebidrag så är vi ganska begränsade rent ekonomiskt, så vi vet inte hur vi ska lösa det på för annat sätt just nu.
Så här passar vi på att slänga ut en liten förfrågan! Är det någon som har, eller känner någon som har, typ en minimal 1:a, eller ett rum med egen ingång eller liknande till uthyrning för extremt billig penning i Rånäs/Rimbo(i värsta fall Norrtälje)-området, så hojta gärna till. Vi vet inte hur länge vi i så fall kommer nyttja den, men räkna med några månader?
 
Och sist men inte minst - Stefan och jag är inte osams, vi är goda vänner och kan umgås utan problem och allt sådant, så vad gäller ev födelsedagsinbjudningar, middagsbjudningar och dylikt så har vi inga problem att komma på sådant hela familjen. Även om vi inte lever som ett par, så umgås vi fortfarande som vänner, och som en familj med våra barn, det är viktigt för oss.
 
There. Nu kan ni försöka återgå till era egna liv ;)

För kärlekens skull

Kategori: Allmänt

Utanför fönstret slår våren ut.
Marken blir grön igen.
Allt som var dött, väcks till liv,
det kan också vi
Så länge vi andas.
 
Det är för oss solen går opp.
Lyser som guld, för kärlekens skull
Solen går upp, så oskuldsfull
Lyser på oss för kärlekens skull.

Tänk om man bara vågade

Kategori: Allmänt

... be hela sabla världen att dra dit pepparn växer(för att använda ett mildare, mer barnvänligt uttryck). Eller, på ren, otrevlig djävla svenska med inslag av engelska språket - DRA ÅT FUCKING HELVETE!!!(ja, ni läste rätt, TRE utropstecken :-O)
 
Jag sitter här, i skrivande stund, i mitt kök. Klockan är ca 20 minuter över midnatt, och jag surfar nätet, smuttar på en bärs och är bara allmänt anti-gå-och-lägga-mig.
Jag surfar runt på Facebook, bloggar och andra slags sociala medier och tittar på bilder och läser om vad folk gör/gjort/ska/vill göra. Och jag blir bitter. Jag blir bitter på hur in i helvete djävla fel mitt liv gick förra året, hur in i helvete djävla arg jag är för att jag varken kunde, ville eller vågade inse hur kasst jag mådde, och hur in i helvete djävla skev världen är idag. Hur in i helvete djävla skev arbetsmarknaden är idag och hur in i helvete djävla skevt det är att vad som borde vara ett rent statligt företag som bedriver en samhälsstjänst, kan få vara ett börsnoterat, vinstdrivande företag.
För det är där problemet ligger. Hade det inte handlat om pengar och ekonomiska vinster, så hade min arbetsplats, min arbetsgivare, inte haft så dåligt rykte som den har idag. Vi hade sluppit effektiviseringar, personalnedskärningar och till följd av det sämre kvalitet. Vi hade inte mått så djävla dåligt som vi gör idag. För det är inte bara jag. Vi är många.
 
Jag är så djävla arg på främst mig själv, som inte haft vett att lyssna på kroppen tidigare än jag gjorde. Som inte hade vett att ta FUCKING TJÄNSTLEDIGT i stället för att SÄGA UPP MIG och därmed slopa all trygghet, alla förmåner och alla chanser att ta ett vettigt lån om så skulle behövas någon gång(vilket behövdes när min bil gick till skrot och jag ville slippa köpa en 20.000-kronorsbil, och därför enbart kunde låna pengar av bolag jag aldrig hört talas om).
 
Jag har så mycket saker att säga om specifika grejer och personer, men jag försöker lägga band på mig för att inte försätta mig i ännu mer skit och ångest än jag redan gjort. För jag har ju blivit så djävla rädd för allt. Allt. Så sent som idag var jag rädd att det det skulle springa ut en massa kolossala älgar på vägen när vi åkte hem från svärföräldrarna och att vi i så fall skulle krocka med dem och att barnens bälten inte skulle sitta ordentligt vid smällen och att de skulle slungas ut genom rutorna. Och var det inte älgar, så var jag rädd att vi skulle möta en gångtrafikant utan reflexer och att min körande make inte skulle se den och köra på den utav bara helvete. Och tidigare på kvällen, när jag och mina två barn var i skogen med svärföräldrarnas hund, och mina barn klättrade upp på massa stora stenar, så var jag rädd att någon av dem skulle tappa balansen och trilla med huvudet före in i någon annan vass sten och spräcka skallen. 
Jag är dagligen rädd för att det ska hända något med mina barn, med min make eller någon annan i min närmsta familj och släkt. Jag är dagligen rädd för att min make ska gå och förälska sig i någon annan och lämna mig. Jag är dagligen rädd för att förlora mitt jobb. Jag är dagligen rädd för att min stress ska visa sig leda till blödande magsår. Jag är dagligen rädd för att jag ska vara rädd för allting.
Kan ni förstå vilken deprimerande djävla vardag jag lever i? Som oroar mig för allt, överanalyserar allt och målar upp possibla skräckscenarion om precis ALLT,24 timmar om dygnet i min skadade, störda hjärna. Inte konstigt att man har konstant halsbränna(förutom på helgen då jag är ledig och slipper vara på jobbet).
 
Jag är bitter och förbannad på tamejfan allt och inget. Och jag är så djävla arg och bitter på att jag är just så djävla arg, bitter, förbannad, stressad, deprimerad, sjuk och ledsen så ofta. SÅ. DJÄVLA. ARG.

När man undrar

Kategori: Allmänt

... om man slösat 1700kr i onödan. När det känns som man är ensam om sina känslor. När man sätter sig på den populära sittplatsen bara för att det ska kännas som att folk kommer och sätter sig bredvid för att de Vill sitta bredvid Mig(till ingen nytta för ingen kom).

Jag känner mig ledsen idag. Ledsen för att jag inte känner mig sedd eller åtråvärd.
Jag känner mig rädd. Rädd för att saker och ting är som jag befarar och att det kommer leda till att jag blir ännu mer ledsen. Men jag är räddare för att det undanhålla från mig just för att jag Inte ska bli ledsen.

Var hellre rak och rättfram från början. Det är bara ett hån mot mig att försöka vara "snäll", och det sårar desto mer.

Fan, den här dagen som började så bra. Var jag tvungen att börja tänka?

Att krama bort det läskiga

Kategori: Allmänt

I skrivande stund ligger jag sked med min 2,5-åring. I sedvanlig ordning har han vaknat för typ 4:e gången sedan läggning och varit ledsen. I sedvanlig ordning har han legat och gnällt/gråtit med slutna ögon samtidigt som han spänner hela kroppen så till den grad att han ligger med enbart huvud och fötter på madrassen och ser ut som en liten bro.
I sedvanlig ordning sätter jag honom upp, varpå han öppnar ögonen, stirrar rakt fram, till synes på något specifikt fast ändå ut i ingenstans, och gråter förtvivlat.
I sedvanlig ordning frågar jag honom varför han är ledsen, och får i sedvanlig ordning bara gråt till svar.

Sedan frågar jag någonting annat, något som jag inte frågat honom någon natt förut.
"- Är du rädd för någonting?"
Får ett gråtande "-Jaa" till svar.
"- Vad är det du är rädd för?" frågar jag.
"- Jag vet inte!" gråter han fram.
"- Du behöver inte vara rädd, mamma tar bort allt läskigt. När mamma kommer finns inget läskigt kvar".
Han lugnar ner sig, får sin napp och slutar gråta. Sitter och småhulkar lite tyst i mitt knä.

"- Ska vi gå in och lägga oss i stora sängen?" frågar jag.
Får ett lättat "- Ja" till svar.

Och nu ligger vi här.
Under tiden jag skrivit detta(och alla prettopäron i mammamaffian som läst detta har ojat sig över vilken hemsk förälder jag är som bloggar på mobilen med mitt lilla barn intill #gåochdranågotgammaltövererva), så har 2,5-åringen vänt sig och bytt ut skeden mot att ligga upptryckt mot mitt bröst. Han sover med tunga djupa andetag och är så söt att jag skulle kunna äta upp honom.
Nu hör jag dessutom 4-åringens säng knarra(i sedvanlig ordning), så han ansluter nog(i sedvanlig ordning) hos oss i stora sängen snart.

Så kanske är det någon mildare form av nattskräck han har ändå, 2,5-åringen. För just detta typ av uppvak återkommer på hyfsat regelbunden basis. Eller så är det "bara" mardrömmar. Storebror envisas ju med att titta på Scoobydoo på Boomerang(som idag till exempel, när vi var hos mina föräldrar hela dagen), och det är ju spöken och monster av alla de slag hela avsnitten igenom.

Han må vara en stursk och kaxig liten kille, vår snart 3-åring, men han är även lättskrämd. När storebror en kväll i bilen på väg hem från farmor fick för sig att han skulle sitta och ropa att det var UFO:n och utomjordingar överallt utanför bilen, påverkades lillebror så till den milda grad att han inte ens vågade komma fram från sin sida av bilen hemma för att titta på månen som han varit så fascinerad av under hela bilresan. hem. Storebrors utomjordiska prat skrämde.

Storebror har nu för övrigt anlänt i sängen och ligger tätt intill på min andra sida.
Min halvdruckna öl som står och väntar på mig i vardagsrummet får nog vänta förgäves ikväll, för jag har något viktigare att gotta mig i - mina fina pojkar.



Det där som kallas livet

Kategori: Allmänt

... har många små "överraskningar" att bjuda på.
Igår fick jag till exempel veta att vi skulle få minst en natts barnfritt här hemma, till förmån för karln och mig. Vad bra!
Igår kväll började jag få ont i halsen... Samtidigt var Minigris ovanligt gnällig innan läggdags, och vaknade varje halvtimme efter att han somnat . Hela natten.

Så i morse när vi vaknade, satt det där onda i halsen kvar, huvudvärken var ett faktum och jag kände något skumt ligga och lura långt in i kroppen. Och Minigris kändes ovanligt varm.
37,7. Jahopp, då fick karln hoppa över att jobba idag, vilket var planen från början, då jag har "ett riktigt jobb och han bara jobbar extra", som han uttryckte det. Men då sade jag ifrån. Den där skumma känslan långt inne har jag känt förut, man har ju hunnit med några sjukdomar under sina 35 år(shit är jag SÅ gammal?!). Så jag stannade hemma med ungarna så karln fick åka och jobba. Och mycket riktigt, nu har den där skumma känslan ökat, och jag vet nu med övertygelse att jag kommer ha feber inom någon timme eller två. Karma är en tik.



Obladi oblada

Kategori: Allmänt

... life goes on...
Jobbet är skit numer. Jag skulle mer än gärna utveckla mig lite i ämnet, men sånt är aldrig poppis hos de högre instanserna, och just nu sitter jag i ett så pass skört ekonomiskt läge att jag inte har råd att öppna käften. Fick exempelvis en p-bot igår(utanför jobbet) på 700 spänn som jag inte har, att betala inom 8 dagar. Thank you very much.
Jag kan i alla fall säga så mycket att min, som så många andras, arbetsplats är en lokal full av stress stress stress. Precis vad jag inte behöver. Dock har min panikångest hållit sig på mattan då jag i alla fall utför ett jobb jag kan, även om allt är väldigt förvirrande för tillfället då vi flyttat in i våra Märstakollegors lokal och numer blir "ett" kontor.

Stressen sätter sig på både kropp och psyke i alla fall. Man är ständigt trött och irriterad. Jag har konstant halsbränna och magen är kaos. Spänningar i nacke och axlar, som sedermera leder till flera dagars huvudvärk.
Man kommer hem från jobbet trött, lättretlig och allmänt sur. Orkar inte ge barnen all den tid och uppmärksamhet man vill och borde. Låter (tyvärr) humöret gå ut över familjen, vilket jag avskyr. Och så får man inte sova som folk på nätterna, som vanligt, för att man ständigt väcks av gnällande Minigris, nerkissade sängar, tappade nappar och annat barnrelaterat nattknas. Och vaknar allt annat än utsövd nästa morgon.

För att inte tala om kvalitetstid med karln. Vi varken hinner eller orkar. När ungarna somnat hamnar vi i varsin soffa med antingen varsin mobil i näven, alternativt att den ena sitter med plattan och den andra kollar på TV.
Vi måste ordna en barnfri natt snart så vi får lite tid för oss själva, utan spring till gnällande barn. Bara kunna sitta i soffan tillsammans i lugn och ro och kramas. Eller ta en promenad tillsammans, det behöver inte vara mer avancerat än så. Göda relationen lite emellanåt så vi inte glömmer bort varandra, för just nu hinner/orkar vi inte med Oss, och det suger.


Det är iaf tur att vi har de här små trollen som håller oss levande :)

Om man bara kunde

Kategori: Allmänt

... hoppa in i Minigris kropp när han börjar gnälla/gråta om kvällarna/nätterna, och få uppleva det han upplever så att man förstod precis vad felet är och vad man kan göra åt det.
Nu ikväll tycks det vara pruttar, och han var sååå ledsen. Jag frågade om det gör ont någonstans, och om han kunde visa var. Han grät och sträckte händerna mot blöjan och sade "-Här!"
Men försöker man fråga om det gör ont i rumpa, snopp eller pung så får man bara gråt till svar.

Nästa gång gnället från hans rum kommer, verkar det i stället handla om drömmar, då han pratar gnälligt och osammanhängande.

Vår lilla lilla gris. SOM jag önskar att jag var tankeläsare.



Djävla skitfredag

Kategori: Allmänt

Jag säger som Malin "MeeKatt" Birgersson. Jag älskar alltid mina barn, men ibland hatar jag att vara mamma.
Idag är en sådan dag. Men idag var en skitdag rent allmänt. Det har iofs varit en riktig skitvecka också. Eller, när jag tänker efter, har det varit ett djävla skitår.

Djävla skitfredag

Kategori: Allmänt

Jag säger som Malin "MeeKatt" Birgersson. Jag älskar alltid mina barn, men ibland hatar jag att vara mamma.
Idag är en sådan dag. Men idag var en skitdag rent allmänt. Det har iofs varit en riktig skitvecka också. Eller, när jag tänker efter, har det varit ett djävla skitår.

Sabla otyg är det

Kategori: Allmänt

... att vakna upp fjärde dagen i rad med ont i nacken och tillhörande huvudvärk. Att vakna upp med halsbränna, gaser och magknip, fast man återigen käkat Opremazol(eller vad de nu heter) i en vecka, utan större resultat.
Stress är kul.

Hoppsan hejsan

Kategori: Allmänt

"K*kens dj*vla f*tthårsl*der!"

Sånt får man höra här hemma när DIF-match visas på TV:n, och det inte går så bra.
Och det är inte Jag som säger sånt. Jag svär mest bara när Ernst är på TV.

Tur att barnen oftast sover.
(ja, det av dem som faktiskt är hemma sov när ovanstående brast ut. Tack och lov)

Att inte palla

Kategori: Allmänt

Jag tror jag behöver ett brejk från den mediala världen. På riktigt. Jag klarar snart inte av att surfa Facebook eller Instagram längre(för det är i princip bara de två jag följer nu för tiden). Nästan varje dag sitter jag med tårar i ögonen över något jag sett eller läst på FB eller Insta, och i 9 fall av 10 har tårarna kommit av bilder/texter som handlar om sjuka eller döda barn.
Sedan jag själv blev mamma har jag blivit överkänslig av allt som har med barn att göra, och i synnerhet sedan jag drabbades av stress och panikångest.

Den där bilden på den drunknade pojken på stranden som nog knappt en människa har missat sedan den de senaste veckorna florerat flitigt i sociala medier. Den är värst.
Jag ser en cirka två år gammal pojke ligga där. En pojke i samma ålder som min egen son. Ju fler gånger jag ser just den bilden, desto oftare ser jag Min son ligga där. Det är som att den förvandlas till en mardrömsbild, och jag kan inte hejda det, jag kan inte svälja klumpen i halsen och stoppa tårarna. Det finns ingen spärr längre.

Och så nu, nyss. När jag surfade Insta och såg en bild på en söt bebis. Jag klickade på bilden och insåg att bebisen var den där Junis. Hon som jag inte kände alls, på något sätt. Inte heller hennes föräldrar. Hon vars bild jag klickade på för... kanske ett år sedan? Just för att det var en bild på en söt bebis. En bebis som då levde, men som levde med cancer. En bebis jag därefter följde, till den dag hon tog sitt sista andetag. Och då bröt jag ihop.
Och så hamnade jag av en slump på just det instakontot idag(för jag slutade följa det sedan), och bröt ihop igen. Ett halvår har det gått sedan hon stängde sina små ögon för sista gången.

Livet är så förbannat orättvist, jag är så förbannat känslig och sociala media är så förbannat fullt av allt sånt jag inte längre kan hantera, men ändå inte kan hålla mig ifrån. Ett slags självplågeri blir det. Och blött blir det. Av tårar på kudden.
Tårar av maktlöshet. Tårar av hjälplöshet.
Världen har blivit en förbannat hemsk plats att leva i, och jag överkonsumerar ordet "förbannat" förbannat mycket.

Jag behöver hjälp

Kategori: Allmänt

Punkt.

Den där klumpen i bröstet av ångest

Kategori: Allmänt

Jag har en jobbig period nu. Inget blev som jag hoppats eller ville, och jag vill helst bara försvinna från jordens yta en stund och bara gråta. Sådär riktigt fulgråta.

Jag sade upp mig i våras/början på sommaren. Jag hade länge gått och önskat mig bort från företaget jag jobbade åt. Jag var så trött och less på alla nya förändringar och påhitt. Sånt där som ska spara alt dra in pengar till företaget. Sånt där som höga chefer och konsulter suttit och hittat på, sådana som aldrig varit ute på "fältet" och faktiskt provat på just Mina arbetsuppgifter. Sådana som tar beslut som påverkar mina arbetsuppgifter på ett negativt sätt.
Jag mådde dåligt över allt som ändrats på sistone, och över allt som jag visste skulle komma.

Så snubblade jag över den där jobbannonsen. Den som jag kastade mig över, sökte på ett näst intill desperat vis, och faktiskt lyckades knipa! Så jag sade upp mig. Och vad SKÖNT det kändes. Det var som att en sten lättade, så och det kändes så spännande att göra något nytt någon helt annanstans.
Men... det sket sig. Jag var usel på mitt nya jobb. För långsam. Redan första dagen undrade jag vad jag gett mig in på. Men jag ville försöka, ville inte ge upp. Så jag försökte. Och försökte lite till, utan framsteg. Både jag och arbetsgivaren kände att jag inte var gjord för detta, så jag fick sluta efter knappt 2 veckor.

Nederlaget gjorde att jag bestämde mig för att ge mig själv lite semester. Jag skulle ju ändå ha haft semester just då om jag inte hade bytt jobb, så nu tillät jag mig själv att få lite vila. Ladda batterierna och slicka såren ett par - tre veckor. När min 3:e lediga vecka började lida mot sitt slut började jag kolla jobbannonserna lite mer på allvar igen, och snubblade då över ett jobb inom hemtjänsten. Maken har tidigare nämnt att han tror att det är något jag skulle kunna passa som. Och jag var ju i behov av ett jobb så jag sökte. Detta var en onsdag. På torsdagen ringde de och sökte mig och i måndags jobbade jag min första dag.

Måndagen kändes bra. Rörig men bra. Tisdagen vaknade jag och kände mig jättekonstig(darrig och illamående) och stannade hemma. Igår kändes det ok, men liite jobbigare, och idag kom jag hem med en klump i bröstkorgen som jag inte gillar alls.
Det kändes stressigt idag. Stressigt och förvirrande. Jag känner mig så korkad och felplacerad när saker och ting liksom inte bara kan sjunka in på en gång och kännas självklar. Jag känner mig liksom värdelös på något sätt.
Ja, jag är medveten om att jag bara jobbat i 3 dagar och att saker och ting tar sin lilla tid att lära in, men jag känner mig stressad, och då kärvar magen ihop, vilket får mig att må Ännu sämre.

Värdo

Sömnsvårigheter

Kategori: Allmänt

... så jag ligger och smygtittar på alla mina pojkar. Fast egentligen inte så mycket i smyg, då de råkar sova och ändå inget ser, annat än sina egna drömmar. För drömmer gör de. Åtminstone de två minsta. Den ena pratar i sömnen och den andra tjuter plötsligt till och gråter några sekunder för att sedan lugnt sova vidare igen.

Den minsta ligger alldeles intill, upptryckt mot min arm. Det var han som pep. Han vaknade tidigare och var så ledsen, så ledsen. Det var täppt och jobbigt i näsan, och när man är liten och täppt i näsan och då får en nässpraysflaska upptryckt i snoken, ja då blir man lätt Ännu mer ledsen. Tack och lov lyckades mamman efter mkt om och men att lugna lite. Så verkade till slut sprayen precis så tillräckligt att det gick att somna om igen.

Den lite större pojken ligger på min andra sida, och har halvt rullat sig bort till sin pappa. Täcket har han sparkat av sig och ligger nu där i bara mässingen och är SÅ vacker. Jo, vacker.
Han vaknade naturligtvis till när lillebror låg och ylade förut, och låg då och klappade mig på ryggen. Som för att hjälpa mig att trösta lillebror. Älskade unge.

Ytterst ligger den stora pojken. Han den manliga, trygga, vackra. Han som jag älskar till månen och tillbaka och har lovat min eviga trohet till. Jag har inga som helst problem att hålla det löftet. Det finns liksom inget annat.

Och så har vi den extremt lurviga pojken. Han som kom och lade sig ovanpå storsonen efter att han vaknat och tassat in och lagt sig i vår säng. Han som helst håller sig undan från barnen dagtid, men som gärna ligger intill(eller ovanpå) när de sover. Som nu ligger mellan storhusses och mellanhusses ben, och kommer ligga kvar där i morgon när vi vaknar.

Jag är bortskämd jag. Med så många fina killar. Och SOM jag älskar dem. Stora som små, kala som lurviga.



Erkännandet

Kategori: Allmänt

Det har varit lite dött här på sistone, inte sant? Jag har liksom inte haft sugen att blogga riktigt. Om det beror på ren skär slöhet, bristande inspiration eller idétorka vet jag inte, men jag skulle väl tippa på en kombination av de tre.
Det har väl inte hänt så mycket spännande eller nervkittlande sista tiden heller, så ni har liksom inte missat något. Tror jag. Dock är det väl En sak som skett, som jag nu ska berätta om. Jag hade egentligen inte tänkt berätta om det alls, då jag anser att ingen har något med det att göra. Men så blev saker och ting inte riktigt som det var tänkt från början, vilket resulterade i att jag(läs:Vi, maken och jag) kände oss tvugna att delge ett par familjemedlemmar för att slippa dra till en massa små lögner som bara hade blivit fler och fler lögner och som till slut säkert hade ätit upp oss inifrån pga dåligt samvete.
Och eftersom dessa familjemedlemmar nu vet det, så känns det inte mer än rätt att delge även övriga familjemedlemmar. Och eftersom maken i ren överraskning råkade nämna det även för ett par vänner som han råkade stöta på tidigare idag, så är det lika bra att även övriga vänner och "resten av världen" får veta, ifall nu dessa vänner skulle råka nämna det för någon annan, och ryktet går igång och... ja, ni vet. Jag går hellre ut med det en gång här, offentligt, så får alla veta och så behöver ingen fråga om det sedan.
 
Såhär är det. I februari upptäckte jag att jag var gravid. Igen. Upptäckten gjorde mig inte glad denna gång. Jag ville inte, jag orkade inte och det var liksom bara helt fel tidpunkt i våra liv att bli på smällen igen. Dels har jag inte fått sova som en normal människa på nästan 4 år, dels orkar inte min kropp med en till graviditet just nu, dels har vi inte råd med en till unge nu när maken studerar och allra främst - jag vill inte ha fler barn. Två räcker mer än väl för mig. Jag är färdigavlad nu och min livmoder får gå i pension. Synd bara att inte äggledare och livmodern själv var tillräckligt informerade om det, då hade vi sluppit en massa besvär sista veckorna.
 
Maken och jag tog det gemensamma beslutet att det fick bli en abort, så jag bokade tid på Gyn i slutet av februari och kom med barnmorska överrens om att jag skulle genomföra en medicinsk abort i hemmet. 
Allt gick till synes bra och som det skulle, men ett par veckor senare när jag var tillbaka på Gyn för efterkontroll, visade graviditetstest fortfarande positivt. Jag blev inklämd på ett snabbt ultraljud samma förmiddag, och mycket riktigt kunde läkaren se att det fanns lite rester kvar. Jag blev hemskickad med en ny arsenal piller som denna gång skulle tas enbart oralt, men redan en timme efter intag fick jag (ursäkta ordvalet, men) rännskita, och jag insåg då att tabletterna nog skulle ha svårt att hinna ge någon verkan om de bara gick rakt genom kroppen. Mycket riktigt hände inte ett jota den dagen annat än att jag fick springa och kissa med rumpan stup i kvarten. Det hela slutade helt enkelt i att jag fick komma tillbaka till Gyn för möte med gynekologen och operationskoordinator för bokning av kirurgisk abort. Den kirurgiska aborten gjordes idag.
 
Så så är det, jag har gjort en abort. Inget konstigt eller pinsamt eller "skämmigt" i sig, men det var ändock något maken och jag inte tyckte att någon behövde veta. Men i och med att saker och ting inte riktigt fortlöpte som det skulle, och det därför blev många turer till sjukhusets gynmottagning, vilket resulterade i att barnen fick lämnas hos farmor och farfar stup i kvarten och jag fick söka ledigt från jobbet lika ofta så började det kännas jobbigt att hela tiden behöva hitta på något bra svar på varför jag tog ledigt och varför vi behövde barnvaktshjälp så ofta mitt i arbetsveckan. För jag valde att ta ledigt de dagar jag skulle till Gyn för att slippa flänga mellan sjukan och jobbet, vilket ändå är ett ganska bra avstånd att åka.
Men nu vet min chef, likaså mina svärföräldrar och från och med nu även ni andra.
 
Och som svar på eventuella frågor: Ja, jag mår alldeles utmärkt. Själva beslutet var inte jobbigt alls, snarare en lättnad. Själva aborten idag gick jättebra och jag mår precis som vanligt. Vi drog direkt till Willys efteråt och storhandlade när vi ändå var i "stan" :-p Och i morgon ska jag åka och jobba precis som vanligt.
 
Dagens sista "skrivelse" är beröm. Jag vill berömma samtlig personal på Gyn/Sesammottagningen på Norrtälje sjukshus, de har varit fantastiska. De gav ett underbart bemötande, var engagerade och jättegulliga allihop - allt från barnmorskor och gynekolog, till receptionspersonal samt övriga. Vi köpte till och med en chokladask på Willys som jag var upp med till gynavdelningen innan vi åkte hem idag, för även om de själva vet att de gör ett bra jobb, så är det väldigt kul(och viktigt) att få höra det ibland också.
 
Sådär ja, jag tror det var allt för mig för idag.
Tills vi hörs nästa gång - Ha en underbar dag!
 

Jodå jag lever

Kategori: Allmänt

... även om det varit ganska dött här ett tag. Orken och lusten har varit frånvarande, så jag har valt att ägna mig åt mig själv och min familj i stället.

Nu har jag dock en liten lista på saker jag vill få gjort/unna mig/unna andra framöver, därför väljer jag att lista det här(utan inbördes ordning) för att inte glömma det själv.

Jag vill...

- unna mig ett besök hos frisören(för jag har klippt mig själv senaste typ... 6 åren?)

- testa att få naglarna fixade. Någon gång. När jag är ledig. Långa snygga naglar och brevbäring går liksom inte ihop.

- få uppleva en, från Minigris, hel och full god natts sömn utan minsta uppvak(Hahaha jo det kan jag ju drömma om iaf)

- gå regelbundet till massör(vilket jag inte kommer ha råd med så länge maken pluggar. Jo, det har jag inte hunnit ta upp under min långa frånvaro. Han pluggar just nu upp sina betyg på Komvux för att kunna söka till högskola och utbilda sig till förskolelärare. Det ni.) för att skämma bort(och lindra) min arma rygg och axlar. Så vill ngn som är duktig förbarma sig över mig och knåpa hutlöst billigt - tveka inte att höra av er :-p

- byta jobb. Närmare hemmet. Helst igår.

- skaffa nya glasögon, då det äldre(OCH det yngre) av mina barn suttit och skrapat på glaset med sina tänder så de ser fördjävliga ut. Dessutom har maken just blivit glasögonorm och klär något fantastiskt bra i dem(trots att han ser ut som Boxer-Robert), så man vill ju glänsa ikapp.





- hinna städa lite mer(och noggrannare) för att jag trivs och mår bättre med lite mer ordning omkring mig(hade jag sagt detta till min mamma när jag var 10 hade hon gapskrattat åt mig)

Ja, detta var en liten del av allt på min lista. Det jag kom ihåg idag i alla fall, listan kommer garanterat bli längre. En annan dag. Nu ska jag kolla på den så kallade "mellon" medan maken bakar bröd(jo du läste rätt).
Godkväll på er!