... och kvar fanns bara en patetisk kopia av mitt forna jag när jag låg där, ihopkrupen i fosterställning i storsonens säng i förmiddags när han tittade på Postis Per.
Vi ringde svärmor och bad henne komma och hämta storsonen så att han kunde få lite aktivering samtidigt som maken och jag kunde få lite lugn och ro. Så mycket lugn och ro det går att få med en gnällig 10-månadersbebis hemma i alla fall.
Och tänk, det gör så mycket att veta att man bara har En unge hemma att ta hand om, för det dröjde inte lång stund från det att ungen lämnat hemmet, tills de tidigare patetiskt sänkta föräldrarna plötsligt kände sig lite piggare. Det är nog lite psykiskt det där, att vara sjuk hemma med två aktivitetskrävande barn. Allt känns så mycket jobbigare och man mår som en klubbad säl. Men så plötsligt, när man får hjälp och så bara har Ett barn hemma, som dessutom inte kräver samma typ av aktivering som det större barnet, då känns allt inte lika jobbigt och man mår plötsligt lite bättre.

Vad vi skulle ta oss till utan min snälla svärmor vette fåglarna.