collinus

Livet i byhålan med barn och katter

Gaskammaren

Kategori: Allmänt

Jag börjar seriöst misstänka att både jag och ungarna åkt på någon slags familjär laktosintolerans eller glutenintolerans eller något. För senaste veckorna har jag känt mig gasig, förstoppad, haft mindre magknip(pga gaser och förstoppning) och vid ett fåtal fall till och med känt mig smått illamående.
Min första reaktion när jag faktiskt började reflektera över hur jag mådde, var med skräckblandad panik.
"- Helvetes djävla skit nu har jag säkert lyckats gå och bli på smällen IGEN!"
Jodå, jag var så nojig att jag till och med gjorde ett test, och lättnaden var näst intill orgasmiskt skön när testet visade negativt. Puh!

Så började jag fundera vidare. Det är ju faktiskt inte bara Jag som har ont i magen och pruttar. Minigris vars magknip började avta vid 4 månaders ålder, har på senare tid haft det körigt med sin mage Igen. Tror jag i alla fall, det är ju svårt att fråga. Han vaknar på nätterna stup i kvarten och försöker prutta men har det jobbigt och börjar yla som en stucken gris tills man tar upp och vaggar honom eller kör in en tutte i munnen på honom. Magmassagen och windin som vi halvt lagt på hyllan har åter fått tas i bruk, som ett slags "säkerhetsnät". Men han vaknar och ylar om nätterna ändå, så det känns som hans beteende är mer än "bara" magbesvär. Ni vet, faser hit och faser dit.

Så kommer vi då till ytterligare en grej. Vissa kvällar/nätter vaknar storsonen och kan bli sådär brutalt ledsen och riktigt fulgråta. Många gånger släpper han riktiga brakare vid dessa uppvak. Så sent som idag hade han vaknat ur middagsvilan på dagis och riktigt fulgråtit, blivit upplockad i en frökens famn och lagt en redig brakare och sedan bara suttit tyst i famnen på henne och typ somnat om, så han lades i vagnen igen och sov vidare tills jag hunnit komma, då vaknade han därute och fulgrät igen. Väl hemma hann vi leka en snabbis innan han plötsligt försvann iväg för att bajsa, och resultatet var rätt hårt.

Jag, tvååringen och halvåringen. Pruttiga familjen liksom, kan det vara så otroligt att vi gått och blivit överkänsliga för något alla tre? Jag äter ju liksom inget konstigt som jag inte brukar äta.
Jag ska göra ett test, och det är att försöka börja röra lite mer på mig. Min kropp har ju varit van vid rörelse (vilket är bra för matsmältningen) efter alla år på mitt jobb, men nu när jag går hemma är jag i jämförelse rätt stillasittande. Om jag kan lyckas rodda Minigris tider såpass bra att han kan vara trött när Linus ska lämnas på dagis på morgonen så skulle jag kunna ta tillfället i akt att ta en promenix. Visar det sig att det inte hjälper min mage ett dugg så får jag väl börja boka in oss allihop för läkartid så vi kan utreda vad det är för "fel" på oss.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: