Det börjar bli det va? Tjatigt menar jag. Med allt tvåbarnsmorsegnäll. Och vet ni vad? Det kommer mera. För idag är jag ledsen. Jo, jag vill påstå att jag mest är ledsen.

Jag är ledsen för att storsonen ännu en gång(av alla otaliga gånger) totalratade sin pappa vid ett ledset uppvak inatt och bara skrek efter mamma. Men jag är inte ledsen för sonens skull, jag är ledsen för hans pappas skull. För även fast han vet att han inte ska ta det personligt, att sonen inte menar något illa och att det säkerligen kommer gå över en vacker dag, så är det klart att han blir sårad när han blir bortputtad tillsammans med orden "-nej pappa gå bort!".
Jag är ledsen för att storsonen bara vill leka med mig och att pappan därför åker på att ta Minigris kolikskrikstimmar VARJE kväll när han kommer hem från jobbet(för det är typ då skriket börjar).
Jag är ledsen för att jag idag repade en av Passatens nya fälgar mot en trottoarkant.
Jag är ledsen för att min stackars sambo aldrig tycks få ett brejk från skador utan idag vaknade upp med nackspärr, vilket resulterade i att Jag fick köra bilen idag när lilla familjen skulle in till Norrtälje på 2-årskalas, vilket i sin tur resulterade i Ännu ett tårfyllt utbrott från sonen som skrek efter mamma i bilen och sade åt sin pappa att "-gå bort!". Och i det läget kände han nog för att öppna bildörren och kasta sig ur mitt på 110-sträckan...

Jag visste och förstod att det skulle vara jobbigt att få ett barn till, det kan ju vem som helst lista ut att det är. Men hade jag vetat exakt Hur jobbigt så hade jag nog knytit ihop äggstockarna efter att Linus föddes, för jag kan stå ut med kolik, ändlös babymassage och lite syskonavundsjuka, men jag står inte ut med att se min sambo sårad och ledsen. Och jag tycker inte om att se storsonen ledsen. Och Jag tycker inte om att vara ledsen.
Utmattning i all ära, men bedrövelsen över att se sin familj må dåligt rent känslomässigt slår allt annat med hästlängder.

Jag är ledsen om jag eventuellt har skrämt upp eventuella andra blivande tvåbarnsföräldrar därute, det är inget jag gör med ont uppsåt. Jag vill bara förbereda er på hur det Kan bli(för alla har vi ju olika förutsättningar och olika grader av flyt/oflyt). Det tycker jag nästan är en skyldighet, då många närmar sig föräldraskapet i tron att allt är guld, gröna skogar och rosa fluffiga moln. För tro mig, för de flesta av oss blir det inte så. Bebislyckan kan bli en rejäl käftsmäll för somliga, och det är viktigt att veta att det är okej att känna att allt är skit. Det är okej att vara trött. Det är okej att vilja fly(men försök låta bli). Det är okej att ledsna på mamma/papparollen och det är okej att känna att man vill lämna in ungen/ungarna på närmsta återvinningsstation ibland(läs: ofta).
Jag tror att(nästan) alla föräldrar känner/tänker så ibland, och det måste man för att inte bli galen eller tappa fattningen.

Idag har jag en dålig dag, men det kommer komma bättre dagar, och det kommer komma ännu Sämre dagar. Så är det. Koliken(?) och skriket kommer passera en vacker(?) dag. Linus kommer acceptera sin bror lite mer till slut, och saker och ting kommer bli i alla fall liiite lättare. Det Måste det bli, annars blir det snart en tripp till Salmunge återvinningsstation ;-p