I tisdags kom sambon med en idé. Han föreslog att vi skulle låta Linus sova hos sin farmor och farfar, då bi ändå skulle dit hela familjen dagwn efter. På så sätt skulle vi få lite "avlastning" en natt och bara ha ett barn att ta hand om, Linus skulle få full odelad uppmärksamhet av sina farföräldrar och samtidigt vänja sig vid att sova borta ibland(han har bara sovit borta 1 gång förut och det var när lillebror föddes).

Den trötta tvåbarnsmamman tyckte att idén lät jätteskön, medan mamman med det dåliga samvetet inte ville att Linus skulle känna det som att vi "skickar bort" honom till förmån för att gulla med hans lillebror.
Vi lade iaf fram förslaget för Linus och frågade om han skulle vilja sova hos sin farmor och farfar följande natt. Dock var han inte särskilt koncentrerad på att lyssna på vad det egentligen var vi föreslog, men till slut fick han ur sig ett Ja.
Dagen efter, när jag lämnade honom hos farmor, frågade jag igen om han skulle vilja stanna kvar hela dagen och sova hos farmor och farfar på natten. Även denna gång fick han ur sig ett Ja(efter viss okoncentration och större intresse för att prata om sandlådeleksakerna i stället för att lyssna på mamma). Så vi bestämde oss för att prova. Skulle det sluta med att han kvällstid frågade efter mamma skulle vi helt enkelt åka och hämta honom.

Ungen somnade sent(vid 21), men hade TVÅ små uppvak av tappad napp, men somnade om direkt och dov till 07:30. Han hade ätit jättebra till middag, jättebra till lunch dagen efter (hemma äter han dåligt), och hade själv bett om att få gå och sova middag dagen efter... Det händer typ Aldrig.
Natten hos farföräldrarna visade sig visst vara en Lisa för själen för den stackars nyblivna storebrorsan. Han fick 100% uppmärksamhet, ostörd sömn (ingen skrikande lillebror intill i sängen) och massa lek.
Detta kommer göras om hyfsat snart igen.