... att när storsonen sover borta så känns det så tomt hemma, och man saknar honom. Men vissa dagar, som till exempel idag när han kom hem från sina farföräldrar, så räckte det att ha honom hemma ett par timmar för att hinna tröttna på honom(ja ni läste rätt, hemskt va?).
Det faktum att Minigris varit ett kinktroll hela dagen, och att både jag själv och pappan inte mår riktigt hundra än, har nog spelat in i den känslan ganska mycket. Ibland räcker det med lite hängighet och brist på sömn för att få tuppjuck på sina barn.
Och i morgon ska inte barnet till dagis. Förmodligen inte tisdag eller onsdag heller. Det känns bäst så, för hans dagiskompisars skull. Även om han själv varit symptomfri sedan i torsdags så har han precis kommit hem från farfar som sprungit och spytt inatt, och skicka en smittobärare till förskolan veckan före jul är ju bara taskigt. Än har jag inget otalt med övriga föräldrar ;-p