Det skär i mammahjärtat.
Casper vaknade och började gnälla/skrika samtidigt som sambon kom in med Linus till vår säng efter ledset uppvak. Jag är i full färd med att försöka lirka in tutte i munnen på Casper som bara skriker och spottar ut tutten, och Linus blir mer ledsen och räcker sig efter mig och säger åt pappa(som försöker trösta) att "-sluta".
Till slut börjar han storgråta och klättra på mig, och då brister det för mig också. Min stackars lilla unge.
Han som var mammig redan innan Casper kom, har blivit typ 5 ggr så mammig nu efteråt, och även om han är jättegullig mot Casper de gånger han visar något intresse för honom, så märks det att han är avundsjuk.

Vi försöker så gott vi kan att frigöra mig från Casper så fort han inte befinner sig vid bröstet just för att Linus ska få så mycket tid med mig som möjligt. Och hur det ska gå när sambon börjar jobba igen och jag ska lyckas ge båda uppmärksamhet samtidigt vette gudarna, framför allt inte när Casper tycks vara en liten skrikis med bråkig mage som kräver nästan konstant uppmärksamhet för att inte börja yla.

Det är det här som är nackdelen med att få barn tätt inpå varann. Få en dryga 1,5-åring att förstå att mamma måste ta hand en massa om en bebis, men att mamma älskar honom lika mycket ändå, är enormt svårt. Jag försöker förklara och prata om det då och då, men han blir ju inte mindre mammig för det.
Man känner sig så usel och otillräcklig som mamma, framför allt när Linus blir så ledsen som han blev nu ikväll.

Sambon går runt runt i huset med bebisen som ylar till och från, och jag tycker så synd om honom också, som hela tiden ratas av Linus till förmån för mig.
Det är inte lätt när det är svårt.