collinus

Vissa dagar är man mer ynklig än andra. Idag har jag varit brutalt ynklig och tyckt extremt synd om mig själv, i alla fall under en period om cirka 6 timmar.

Från det att barnet och jag vaknade efter barnets tänkta förmiddagsvila(då vi sov alldeles för länge och inte vaknade förrän närmare 14 vilket sabbade hela uplägget för dagen) har jag mått skit. Frusit som en nakenhund i Alaska, varit öm i varenda muskel/ben/led i kroppen och varit komplett orkeslös. Jag har känt mig mer eller mindre värdelös som mamma, flickvän och människa och legat utslagen i soffan och tyckt extremt synd om mig själv.

 

Min underbara, fantastiska sambo är den som(trots egen feber) tagit hand om mig och barnet, och han har verkligen VAB:at i dubbel bemärkelse - Vård Av Barn, och Vård Av Brevbärare.

Nu har äntligen den där värsta "frusenheten" gått över, och ni känns kroppen mest bara kokande och öm, så jag hoppas innerligt att det vänder nu så jag orkar ta hand om/leka med min son igen.