Idag är jag trött i huvudet. Eller tom i huvudet. Jag vet inte riktigt, det är svårt att sätta fingret på, men man skulle väl kunna säga att det känns som att jag inte har riktigt alla hästar i hagen för tillfället. Jag tror bestämt att jobbet och verkligheten har börjat komma ikapp mig nu. Och det var väl dags, jag har nästan börjat undra varför jag inte varit tröttare än jag har varit, jag har ju trots allt inte jobbat på 14 månader.
Eller ja, att vara morsa är ju ett heltidsjobb i sig, såklart. Men det är ju ändå två helt skilda saker. I mammarollen blir man trött och utarbetad rent psykiskt. På jobbet blir man det fysiskt(och ibland psykiskt när man fått tampas med griniga kunder, griniga arbetskamrater eller griniga chefer).
Sista timmen på jobbet idag(slutar 18:45 den här veckan) kändes det som om huvudet skulle sprängas av all ny info, alla nya rutiner och försöket att starta upp och minnas alla gamla rutiner uppe i den bröstmjölksmosiga hårddisken. Jag tror jag har fått ta in lite för många intryck den här veckan, och då har den här veckan hittills bara bjussat på 2 dagar...

Detta är min "sena" vecka, då jag jobbar 10:00 - 18:45. För oss på mitt kontor innebär det att man kommer till jobbet och plockar ihop ett förhoppningsvis färdigkammat distrikt(kammat = brevbärarterm för att man sorterat upp all post), kör ut det och förhopningsvis är tillbaka före 15:00 då det är meningen att man ska öppna och ta hand om kunderna i Företagscenter.
På företagscenter kan folk lämna in/hämta ut paket, köpa frimärken, hämta ut körkort etc etc, och har man inte stått där på 14 månader så känner man sig lätt lite smått tappad bakom en vagn. Man tror att allt ska sitta kvar någonstans i bakhuvudet och ploppa upp per automatik, men det kan jag tala om att så är det Inte. Åtminstone inte för Undertecknad. Och det faktum att hälften av alla grejer man gjorde tidigare, nu skall göras på ett Annat sätt, gör inte saker och ting lättare.
För att köra en gammal klyscha - Det var bättre förr.

Kan ju i alla fall meddela att jag inte gillar den här sena veckan. Det gör inte barnet heller, för mamma är borta från ca 08:50 på morgonen till ca 19:45 på kvällen. Och när mamma kommer hem är det dags för barnet att snutta och stoppas i säng.
Förra veckan var jag i alla fall hemma till 18:00, och då hann jag leka och mysa med barnet ett par timmar i alla fall. Dock sov barnet när jag åkte till jobbet på morgnarna, så det var ju bara de där ca 2 timmarna på kvällen som barnet fick med sin mamma. Och jag som tyckte barnet var "klängigt" Innan jag började jobba... det mina damer och herrar kan jag tala om var Ingenting mot hur klängig han är nu. Dessutom vaknar han för tidigt på morgnarna(snarare mitt i natten) och vägrar somna om utan tutte. Så han flyttas över till vår säng, och där sover han fram till morgonen. Och varje gång han vaknar till under nattens gång låter han sig Endast lugnas med tutte. Napp vägras å det bestämdaste, så nu känns det lite halvt som att vara tillbaka på ruta 1 igen, med barnet i sängen hos mor med värkande rygg. Men vet ni vad? Det är helt okej. Det är fullt förståeligt. Det stackars barnet träffar ju knappt mamma om dagarna.
Det ger sig nog det också till slut. Dock kommer det nog bli förvirrande för honom när mamma helt plötsligt är hemma igen hela juli månad och pappa är borta om dagarna igen. Stackars barn. Men vad gör man? Ekonomin ska ju gå ihop också, och nu var det såhär det fick bli för att den inte skulle bli lidande helt plötsligt.
Allt går med våld. Om inte annat med vaselin(har jag hört).