Alltså, ibland undrar jag var jag får allt ifrån. Talar givetvis(?) om drömmar. Ibland kan jag drömma de mest sjuka saker, och jag kan för mitt liv inte förstå var man får allt ifrån?
Inatt drömde jag att Linus fick ett syskon. Inget konstigt i sig, folk skaffar ju ungar. Det konstiga med just detta barn, eller snarare födseln, är att jag inte märkte av den. I drömmen låg jag i en säng någonstans(för jag var inte hemma) och vaknade av att ngt krälade på min mage, och det var en liten bebis som jag på något mirakulöst sätt lyckats klämma ur mig i sömnen utan att känna ett dugg(önsketänkande?).

Jag ligger där en stund och tittar på den nya ungen(som i ärlighetens namn var rätt ful. Jag får för f-n inga fula barn!), tills jag till slut masar mig ur sängen och knallar ut i ett vardagsrum(som jag fortfarande inte vet vems det var, för jag kände inte igen mig) där jag finner mina föräldrar.
Mamma frågar om jag inte ska ta och ringa någon, typ barnmorskan eller BB eller liknande, för att fråga om jag behöver åka någonstans och få mig själv och barnet undersökta då jag fött hemma i osteriliserad miljö. Och det lät ju ganska vettigt, så jag lämnar ungen hos mamma för att leta upp en dator och mobiltelefon så jag kan söka upp nummer till BB och ringa. Av någon anledning hamnar jag uppe på ett tak på ett hus, som tycks tillhöra ett företag av något slag. Där satt folk lite här och där och åt lunch och solade, och tycktes inte ta någon vidare notis om främlingen som irrade runt bland lunchborden. Jag hittar en ipad på en solstol som jag helt ogenerat plockar åt mig, och försöker bläddra mig fram till någon sida där jag kan hitta telefonnummer, men utan framgång. Så jag blir förbannad och bestämmer mig för att bara åka direkt till BB, vilket jag gör. Till detta bör tilläggas att jag inte tog ungen mig(!?).

Väl framme på sjukhuset har jag problem att hitta BB-avdelningen. Jag vandrar runt och letar och letar och börjar så smått bli irriterad och överväger att skita i det hela och åka hem igen. Men precis när jag är på vippen att vända hem, ser jag en man gå in i en hiss, och på inga grunder alls får jag för mig att om jag tar hissen som den där mannen ska åka med, så kommer jag automatiskt att hamna på BB-avdelningen. Så jag skyndar mig in i hissen, och kliver av på samma avdelning som mannen. Väl där börjar jag undra om jag verkligen kommit rätt? Det står konstiga människor i hörnen och glor på mig med tom blick. Vissa av dem står och vaggar från sida till sida, och andra står och bankar huvudet i väggen.
Nej, jag måste ha kommit fel i alla fall, så jag går tillbaka till hissen för att byta våning. Men då upptäcker jag att det krävs både nyckel och kod för att få hissen att komma tillbaka, så jag vandrar iväg för att leta upp personal som kan hjälpa mig med hissen.

I ett, vad i mina ögon såg ut som en lnchsal, fann  jag en gråhårig dam med glasögon och allvarlig blick. Jag förklarar som det är, att jag fött barn och ska försöka hitta BB-avdelningen, men att jag hamnat fel och nu behöver hjälp m hissen för att ta mig därifrån. Hon tittar på mig med suck, och säger att hon ska försöka hjälpa mig, men att jag först sa få följa med henne till ett rum intill och läsa en saga.
Läsa saga? jag vill ju bara komma in i hissdjäveln? Men visst, jag vill ju bara att hon hjälper mig, så jag kan väl göra som hon säger för att slippa argumentationer som bara drar ut på tiden.

Hon för in mig i ett rum med soffor och massa kuddar och ger mig en liten blå bok som jag ska läsa. Jag har knappt hunnit öppna boken förrän jag inser att det ligger någon på kuddar på golvet och tittar på mig. Och det är ingen annan än Markoolio!
Jag frågar honom om det är meningen att jag ska läsa högt ur boken? Och han svarar att det är upp till mig själv. Läser jag tyst för mig själv, kommer de säga att jag är introvert. Och läser jag högt kommer jag anses konstig, och då är det nog säkerligen något psykiskt fel mig. Oavsett kommer de finna en anledning att stoppa piller i mig och hålla mig kvar.
Det är i DET ögonblicket jag inser att jag befinner mig på en avdelning för psykist störda. Sedan vaknar jag.

Som sagt, var får man allt ifrån? Man kan ju ibland börja undra om det inte är något fel på psyket trots allt :-p
Kan mina övriga sömnavanor vara kopplade till drömmarna kanske? För senaste 3-4 dagarna har jag haft problem att somna på kvällen, trots att jag känner att kroppen vill sova. Även om det är perfekt temperatur i  rummet, trots att jag hittat en bekväm ställning att ligga i, trots att kroppen skriker att den vill sova - så kan jag inte somna. Jag ligger i stort sett vaken tills barnet efter sina första 3-4 timmars sömn vaknar för att äta. Och natten till idag var det extra enerverande att inte kunna somna, då kroppen var så desperat efter sömn att jag kände mig helt yr.

Börjar fundera på om det kanske kan börja bli dags att stryka barnets första nattmål. För jag misstänker att lite av sömnproblemen kan grunda sig i att jag omedvetet ligger och väntar på att han ska vakna? Problemet med det är ju att det under avvänjningen kommer bli några mer eller mindre sömnlösa nätter, och man är ju lite ego och vill sova om nätterna, så att börja avvänja är ju bara "jobbigt". Men ungen ska inte behöva äta 2-3 ggr per natt. jag tror inte att han egentligen är överdrivet hungrig, tan det är nog som med allt annat - en rutinartad vana.
Nepp, vi får se till att ta tag i det där med nattamningen snart, men det för bli när sambon är ledig och kan ta nätterna, för det är nog lättare att någon som inte förknippas med mat vänjer av.

Och ni eventuella "supermammor" som läser detta, som anser att barnet ska få styra allt och ta det i sin takt och amma fritt, och som ser ner på oss andra som trots allt inte vill att HELA våra liv ska kretsa kring barnets vilja 24h/dygnet - ni behöver inte anstränga er med att kommentera och ifrågasätta, för sådant tänker jag inte svara på. Mitt barn, mitt liv, min vardag, mina beslut.
Punkt.
(Tilläggas bör kanske att Jag å min sida absolut inte ser ner på Er och erat sätt att ta hand om era barn. Absolut inte. Jag respekterar erat sätt att ta hand om era barn, och tycker ni är fantastiska som orkar. MEN det är ERT liv och ERA val :) )