Titeln ovan representerar nog en av de värsta frågor som finns. Jag avskydde den när det väl begav sig.
Jag tror inte att folk inser vilken ångest just den simpla, men ändock mycket känslomässigt invecklade, frågan kan innebära för folk. Det är nämligen så lätt att den ställs till helt fel person. Vilket man såklart inte kan veta i förväg, men just därför ska undvika.
Personen/personerna den ställs till kan till exempel vara ett par som inofficiellt försökt bli gravida i flera år, men utan resultat. Eller par som blivit gravida ett flertal gånger, men haft den stora olyckan att drabbas av missfall efter missfall.
Eller som i Mitt fall, till folk som egentligen inte vill ha barn och bara är allmänt utleda på att få den där förbannade frågan kastad i ansiktet en triljon gånger. Det ska väl ni ge blanka faan i, om/när jag ska skaffa ungar eller inte?!

Sådär, nu har jag ännu en gång sagt det man inte Får säga högt, framför allt inte när man trots allt faktiskt Har barn - Jag ville egentligen inte ha några. Faktiskt.
Barnafödande och barnuppfostran är inte för alla. Alla älskar inte barn. Alla vill inte ha dem. Svårt för alla fanatiska bebis-älskare därute att kunna greppa kanske, men det är faktiskt så att inte Alla människor vill skaffa barn.

Och det är väl nu jag för säkerhets skull, för att i möjlig mån undvika totalt ramaskri därute, bör säga att jag älskar min son. För det gör jag, gränslöst. Det är ju trots allt inbyggt i den där modersinstinkten man i 99% får när man fött ett barn.
Linus är mitt allt och jag skulle inte byta bort honom mot alla rikedomar i världen(även om jag förmodligen hade sagt annorlunda under hans första 2-3 magknipskinkiga månader i livet :-p). Han är en produkt av min och min sambos kärlek för varandra, och något finare än så kan man ju inte få. Och jag ångrar ingenting.
MEN, försöker man bortse från att jag trots allt har världens goast unge, så skulle jag fortfarande svara samma sak på frågan om jag vill ha barn, nämligen nej.

Jag har aldrig varit personen som suttit och drömt om en framtid med 2,5 barn, Volvo, radhus och Golden retriever.
Jag har kunnat tänka mig Volvon och golden retrievern(men helst en ful Mops), men barnen har gått fetbort, likaså radhuset då jag alltid velat ha ett eget fristående hus.
Folk brukar säga att livet börjar först när man får barn - jag har alltid känt motsatsen, att livet snarare tar Slut när man får barn. Ingen mer egentid, bristfällig sömn, inga sovmorgnar, inga spontana resor när det passar en själv. Lönen är borta redan innan den kommit in på kontot då ungen ska försäkras och ha blöjor, mat, kläder och leksaker.
Innan hade man bara sig själv(och eventuell sambo/husdjur) att tänka på. Som förälder har man ett aldrig upphörande ansvar för en liten människa som räknar med att man alltid finns där.

Innan jag blev gravid var frågan om när ungarna kommer som sagt den värsta frågan jag visste. Framför allt när den ställdes i sällskap av familjemedlemmar. Eller AV familjemedlemmar.
Linus kusiner både på min och min sambos respektive bröders sida frågade ofta varför de inte hade några kusiner, och svaret som oftast kom från någon av deras föräldrar eller mor/farföräldrar var oftast: "- Du får väl fråga Johanna och S om det kommer en kusin snart ;) ".
Ångesten hos mig var brutal, och jag ville bara vråla rakt ut att "- Jag vill inte ha några djäävla ungar så sluuuta pressa mig!".
Men det gjorde jag ju såklart inte. Man ville ju inte bli känd som familjens instabila psykfall. Framför allt inte när det fanns personer runt omkring som är kopiöst glada i barn och mer än gärna skulle se lite mera smått i familjen.

Så tänk efter en extra gång när ni är i färd att ställa just den frågan till någon - den kan skada mer än ni tror.