Nu börjar jag bli ganska övertygad om att det är mer än tänder som påverkar barnets humör. Jag känner mig ganska säker på att det är separationsfas på G. Eller, han befinner sig redan i den, och det tycks eskalera lite mer för varje dag som går. Kanske är det inte någon tand som stör alls, utan "bara" den "härliga" fasen.
Han hänger efter mig väldigt mycket, jämfört med tidigare, och det är mycket "bananböj" bakåt i gåstolen och matstolen, samtidigt som han klämmer ur sig massa ne-ne-ne-ne. Som jag ännu inte riktigt listat ut vad det betyder.
Det skulle kunna vara en föregångare till Mamma, men kan lika gärna bara vara hans sätt att säga att han är missnöjd, för han brukar kunna klämma ur sig ett och annat ne-ne-ne även när han vaknar och gnäller på natten.
Och när han blir sådär gnällig är det bara mamma som gäller, och helst ska det passas på att snuttas när han får komma upp i min famn. Pappa duger bara när han är på bra humör.

Och så är ju nätterna värre(igen), som nu innebär ganska många uppvak igen. Nu märker man väldigt tydligt att han vill ha bekräftelse på att jag finns i närheten. Varje gång han vaknar och opponerar sig, säger jag min vanliga Godnattfras, varpå han efter någon sekund blir tyst. Knäpptyst. Han ligger helt enkelt och lyssnar efter om man kommer till hans säng eller inte.
När han inser att ingen kommer den här gången, börjar han opponera sig igen, varpå jag åter säger min Godnattfras. Barnet tysnar efter några sekunder igen, och ligger åter knäpptyst och lyssnar. Han kan ligga tyst sådär i uppåt 1-2 minuter, så det är lätt att luras att han somnat om. Skulle han vid detta tillfälle höra något ljud från oss, typ en gäsp eller hostning eller knakande säng, så att han vet att vi befinner oss i rummet, kan han börja gapa för full hals igen. Om inte, gnäller han en kort stund och somnar sedan om.

Jag Googlade ordet "separationsfas", och hamnade bland annat på en annan mammas blogg. Hon i sin tur, hade funnit en text angående just separtationsfasen någonstans som hon kopierat in i sitt inlägg, då hon tyckte att den stämde in så bra på hennes son. Och även jag tyckte den stämmer in på Linus, så jag kopierade av den jag också.

"Separationsfasen, det absolut jobbigaste språnget under barnets första år. Barnet klänger otroligt mycket, sover dåligt, äter dåligt, kan bli ilsk och gnällig och frustrationen är stor hos både vuxna och barn. Det är nu som det händer mest saker, många barn är otroligt frustrerade precis innan de lär sig krypa och när de bemästrar den konsten kommer nästa sak… mamma är inte samma individ som barnet! Barnet kan bli oroligt, speciellt vid insomning och under sömnen, och vaknar till flera gånger för att kolla så mamma finns kvar. Vid den här åldern har barnet sin första förälskelse, i mamma och pappa. Att få små kärleksbett, nyp, luggningar är inte ovanligt. Inte heller att få ett barn som verkar sitta fast på en som ett plåster. Ingen annan duger än mamma (och/eller pappa)."

Någon mer som känner igen sig i ovanstående kanske?
Jag visste ju att det skulle komma, men hoppades såklart långt inne att det skulle glida omärkt förbi, att han skulle vara en sådan där superbebis som inte gnäller alls. Menne, så blir det ju aldrig ;)