Idag har mitt humör, tillika tålamod då det är ganska direkt kopplat till humöret, legat på gränsen och darrat som ett asplöv i vinden. Jag gissar att det beror på osammanhängande sömn som skapats av att barnet vaknat väldigt många gånger under natten. Jag vet inte hur många gånger, för jag minns inte ett enda klockslag jag försökt memorera, och jag har inte orkat hålla räkningen heller, men det har Känts som att han har vaknat en gång i timmen natten igenom, typ.

Jag hade saker jag tänkt få gjorda idag, men inget av det blev av. Eller jo, jag har bakat kakor, men inte alla kakor jag tänkt. Jag gjorde två varianter av samma grundrecept(knapriga kardemummakakor), men hann bara grädda den ena. Jag har blivit avbruten av grinig bebis större delen av dagen, och så blev det ett litet avbrott i alltihop för att åka och hämta, samt köra iväg ett par möbler till en släkting när vi för dagen råkade ha ett släp att forsla möblerna med. Sambon var iväg och hämtade lite grejer till grillen han ska mura om ett par helger, och fick då låna släp av en bekant. Så när vi ändå hade det påkopplat passade jag på att ringa mina föräldrar och höra om det passade dem att flytta de där möblerna till den släkting som skulle ha dem.
Den andra kakdegen som aldrig hann gräddas ligger i kylen och får tas om hand i morgon. Jag skulle kunna göra det Nu, men jag orkar tamejfan inte.

Vid middagen idag, när jag skulle tina en frusen brödskiva i micron som barnet skulle få, så värmde jag den för länge så den blev stekhet och liksom förstörd(de blir ju snustorra då). Då höll jag på att få ett hederligt tuppjuck. Eller, jag Fick tuppjuck och var närapå att vråla rakt ut i ren frustration, men det blev mest en väsande rytning av det då jag höll tillbaka för att inte skrämma barnet.
Tänk att ett dåligt humör som man gått och hållit i schack en hel dag, kan bryta loss av en ynka brödskiva. Jag ville helst bara rusa ut genom dörren och springa tills jag inte orkade springa mer. Bara ta mig bort från gnälliga barn, ogräddade kakor och varma smörgåsar.
Min stackars sambo kom för att krama om mig, men honom sköt jag bara undan. Vilket såklart inte alls var meningen. Kramas med honom är ju det bästa jag vet. Men just precis då ville jag bara ha utrymme att andas, inombords räkna till 10 och ta mig i kragen. Och sekunden efter fick jag världens sämsta samvete för att jag lät mitt humör gå ut över honom. Jag avskyr ju själv när folk låter sitt dåliga humör gå ut över andra, men jag kan ju säga att jag har lite större förståelse för det nu. Får man inte utlopp för sin frustration exploderar man till slut som en vulkan av vilken liten skitgrej som helst.

Nu känner jag mig dock lite bättre. Barnet är nattat och jag kan slappna av lite. Dock undrar jag ju såklart hur många gånger jag kommer få springa upp inatt. Och hur långt tid det kommer ta att grädda två plåtar med kakor i morgon. Och om jag kommer hinna med något annat.
Vi får eventuellt besök av en kompis i morgon, och jag skulle behöva röja lite i köket och plocka undan i sovrummet. Och städa badrummet och tvättstugan och dammsuga och våttorka golven och klippa trädgårdshäcken och träna med pilatesbollen och motionera och...